cancerborjantillslutet.blogg.se

Min stora kärlek och mannen i mitt liv, har drabbats av det värsta - en obotlig och aggressiv hjärntumör (Glioblastom multiforma, grad 4). Denna blogg kommer att handla om mig, antagligen blir den inte så positiv, men det blir min "ventil" - i en vardag som tagit en drastisk vändning. Tillägg: Den 4/6-2019, vid klockan 16 på eftermiddagen, så somnade mitt livs kärlek in. Lugnt och stillsamt med mig och barnen närvarande. Efter 400 dagars kamp mot sjukdomen, så orkade hans kropp inte mer.

Ett rörigt läkarbesök.....

Publicerad 2020-03-28 01:22:34 i Allmänt,

Åh, vad jag saknar att prata med Uffe. Ibland blev diskussionerna heta här hemma, och jag vet att ungarna ibland sa ”Men ni behöver väl inte bli arga på varandra”, och Uffe och jag svarade nästan i munnen på varandra ”Vi är inte arga, vi DISKUTERAR”
Just nu, när det känns som om hela världen är upp och ner, så vill jag prata med honom, nu, nu, NU!!!
Det har snart gått TIO månader, utan att jag har kunnat prata med honom😢

Har skrivit det förut – jag är inte speciellt orolig får egen del, över allt som händer – jag är mycket oroligare för vad som kommer i svallvågorna av detta, i form av försämrad ekonomi, arbetslöshet och – till följd av det – antagligen en hel del människor som får depressioner.
Nu skulle man verkligen behöva ”komma ut” och ha kul….men det får vänta.

Jag är otroligt imponerad av all vårdpersonal, både läkare, sjuksköterskor, undersköterskor mfl – men, det har jag varit även innan Corona slog till. Tycker det är så ledsamt att se i mitt FB flöde, hur en del sköterskor tar illa upp över att deras insats uppmärksammats genom handklappningar vid 20-tiden på kvällarna. Jag är inte ute och klappar händerna, men uppskattar dom ändå. Men att, som vårdpersonal, beklaga sig över den (positiva) uppmärksamheten, genom att skriva att det är nedvärderande & patetiskt, det tycker jag är trist. Att sedan, i nästa mening, prata om att det vore bättre att höja lönerna, det förstår jag inte.

Tror de flesta är överens om att vårdyrket (liksom många andra viktiga yrken, är underbetalt), men att tro att gemene man, som står på sin balkong och klappar händerna, skulle kunna ge dom påökt, det är lite långsökt kanske….
Sedan undrar jag - NÄR blev uppskattning något negativt?

Är samtidigt GLAD över att det finns så många, som väljer att göra så mycket, för att hjälpa sina medmänniskor. Så många kreativa, vänliga människor. Jag vill tro att när allt detta blåst över, så har världen blivit lite snällare att leva i, och att människor fortsätter vara snälla mot varandra.

 
Ovanstående text, till trots, så tänker jag nu gnälla lite….på vården….. ironiskt nog. Jag bytte, för en tid sedan, ut mitt Waran (blodförtunnande), mot en annan typ av medicin (Xarelto). Jag hade bokat in ett läkarbesök i onsdags för att prata lite om smärtlindring, då jag kan få så galet ont (vi snackar ”jagharsåontattjagmårilla”) i min nacke och ländrygg (artros, lite diskbråck åsså lite skolios på det). För 3 år sedan när jag och Uffe skulle bila till Frankrike, så fick jag Arcoxia utskrivet, och jag kan inte minnas när jag var så smärtfri senast – alltså gick jag nu till läkaren för att jag ville ha den medicinen igen.

Men – nope – det blev tvärstopp, Arcoxia får man inte ta i kombination med blodförtunnande/antikoagulantia. Jag påtalade att jag åt Waran när jag fick den senast – men icke…..
Jag förklarade att jag får lite panik över att jag inte kan ta ngt mot smärtan, varvid han undrar vad jag har provat med för tabletter. 

-Alvedon, svarade jag.
Han replikerade ”Du kanske ska testa med Ipren”
- Men, sa jag, jag får ju inte äta Ipren om jag tar Xarelto, jag får ju bara ta Alvedon…..
”Javisst ja”……..
- Hur mycket alvedon tar du då?
- Jag brukar ta 2st 500mg
- Men du skulle ju kunna testa att ta 1 sån där 1 grams tablett
- Men……2 st 500mg, är ju lika mycket som 1 st  1 grams tablett
- Javisst ja, men du har ju Paraflex också
- Ja, men dom hjälper inte alls
- Prova ta en 1grams alvedon & en paraflex nästa gång…..

Ja – får väl prova då, men hyser ingen större förhoppning om att det ska hjälpa.

Sedan var det dags att prata lite med honom om Xarelto, jag skulle ta ett blodprov, vilket man ska göra 6 månader efter att man börjat med den medicinen.

Han skrev en remiss till labbet.
- Jag skriver att de ska ta prover på njurarna, och det, och det, och det – och sedan får det ta ett INR värde också
- Men, INR är väl ingen idé att ta, det kan man ju inte kolla med Xarelto, det funkade ju bara med Waranet….
- Ja, visst ja….

Går till labbet, tar mina blodprover.
Idag ringde läkaren upp och berättade att allt var bra….utom njurvärdet som låg lite högt, men det har det gjort hela tiden så det var ingen fara.
MEN – sedan låg ett värde för sköldkörteln lite högt också, och vet ni vad han säger då…..

- Vill du börja medicinera för det på en gång, eller vill du avvakta och ta ett nytt prov om 3 månader……?
Här någonstans börjar jag faktiskt fundera på om det ingår i utbildningen att låta patienterna ta den typen av beslut själva….😱😳

Jag valde att INTE påbörja ngn behandling, av något som jag faktiskt inte riktigt har någon koll på (JA, jag har nu googlat, men känner ändå inte att jag har ngn koll). Vill ju prata med en läkare som kan förklara för mig vad det handlar om. Kollade i min journal och kan se att just det värdet sakta har gått uppåt de senaste åren, och att det nu är lite över referensvärdet.
Nä – här vill jag nog verkligen ha en second opinion innan jag petar i mig fler piller!!!
Hoppas verkligen inte att jag har något fel på min sköldkörtel…men å andra sidan skulle det kunna förklara en hel del symptom, av olika slag, som jag har…..

…..japp – han hade även skrivit in i labbremissen att ett INR prov skulle tas….och – det visade såklart nada!

Önskar alla en fantastisk helg, det tänker jag försöka ha!

För att det inte ska bli helt "bildfritt" så lägger jag upp denna. Beställde 6 förpackningar tvål på jobbet, 4 st var restnoterade, dessa 2 kom, alldeles ensamma i en jättekartong. Funderar på vilken raketforskare som tyckte att det var en lämplig storlek på kartong.....
 
KRAMA LIVET💜

 

 

Om

Min profilbild

Mrs Ordinary

Gift med Ulf, som jag träffade 1988 i ett stall. Han var medryttare på en häst, jag tävlade en annan häst åt en vän, och ganska snart sa det klick. Efter 6 månader flyttade vi ihop, förlovade oss och köpte en häst. 1991 gifte vi oss, jag var nästan 22 och Uffe 28. 1998 kom sonen Pontus och 2004 dottern Elin. Hästar och ridning har jag hållit på med sedan 1975. Tävlat mestadels dressyr, även lite hoppning, men även provat på både fälttävlan och distansritt. Rider inte längre, men det gör dottern. Även sonen var aktiv i 10 år. Har ett stort intresse för matlagning, och är periodare när det kommer till bakning. Bor i en äldre tegelvilla i Tungelsta (mellan Sthlm och Nynäshamn). Arbetar på expeditionen på en låg- och mellanstadieskola. Uppdatering: den 4/6-2019, vid klockan 16 på eftermiddagen, så somnade mitt livs kärlek in. Lugnt och stillsamt med mig och barnen närvarande. Efter 400 dagars kamp mot sjukdomen, så orkade hans kropp inte mer.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela