cancerborjantillslutet.blogg.se

Idag, för 34 år sedan, blev Uffe och jag ett par. Vi kom liksom överens om det datumet, som det ”officiella”. Det var det datumet som Uffe hade kört hem mig från stallet på kvällen (där vi några veckor tidigare setts för första gången). 
Jag red en häst som stod i ett litet stall, på en större gård. En häst jag skulle tävla åt en bekant. Uffe red en annan häst, i ett lite större stall, på gården. Han red den då och då, mellan turnéerna (detta visste jag såklart inget om just då). Han hade, under sin tonårstid, varit engagerad i en ridskola i Hedemora – vilket jag såklart inte heller visste något om.

Jag skulle rida iväg till ett ridhus en bra bit bort, och träna. Ägaren till hästen jag red, hade tydligen sagt till Uffe att jag i princip var en OS-ryttare, som skulle tävla hennes häst....man kan lugnt säga att det var en kraftig överdrift.
Uffe beslöt sig iaf för att åka med henne, till ridhuset för att se mig träna. Det var första gången jag såg honom och jag tror inte vi pratade alls, jag körde mitt träningspass och sedan red jag hem igen.

Sedan sågs vi då och då, i stallet, de följande dagarna och började prata. Jag var av den uppfattningen att han var intresserad av en av de andra tjejerna i stallet – och dessutom var han ju så sjukt snygg (slingor och allt), och världsvan, så inte trodde jag att han kunde vara intresserad av en grå liten mus som mig.
Det visade sig, till min stora lycka, att jag hade fel.
Och kvällen då han körde hem mig, så är min version att han kysste mig.....hans version var att jag kastade mig om halsen på honom (jag som var så blyg på den tiden....). Då han inte kan säga emot, så är såklart min version den rätta.

 6 månader senare flyttade vi ihop, förlovade oss och köpte häst, och sedan har det varit VI.

Det går inte fort, men så sakteliga anammar jag det faktum att det numera bara är ett ”jag”, när det kommer till förhållanden. Ju fortare jag tar det till mig, ju fortare kommer jag att LEVA livet tror jag. Att inte acceptera faktum, innebär nog att jag får svårt att leva, på riktigt LEVA livet.
Jag stänger såklart inga dörrar – men stackars den mannen som ev. fastnar för mig, han får det fan inte lätt kan jag säga, haha🤣. När man var ung var man liksom anpassningsbar på något sätt – det kan jag säga att jag inte är nu.....haha – är dessutom sjukt kräsen....expert på att sitta på fika/vin dejter och leta fel på den stackars mannen....🙄
Nästan som när man köper häst – den måste genomgå en veterinärbesiktning innan köp.
Veterinären klämmer och känner igenom hästen, kollar psyket etc, och jag som köpare vill se hästen röra på sig, se att den har ett vackert, taktmässigt steg mm....

Jag säger det igen – STACKARS de män som träffar mig.....😅