cancerborjantillslutet.blogg.se

Min stora kärlek och mannen i mitt liv, har drabbats av det värsta - en obotlig och aggressiv hjärntumör (Glioblastom multiforma, grad 4). Denna blogg kommer att handla om mig, antagligen blir den inte så positiv, men det blir min "ventil" - i en vardag som tagit en drastisk vändning. Tillägg: Den 4/6-2019, vid klockan 16 på eftermiddagen, så somnade mitt livs kärlek in. Lugnt och stillsamt med mig och barnen närvarande. Efter 400 dagars kamp mot sjukdomen, så orkade hans kropp inte mer.

Upp som en sol, ner som en pannkaka - lätt överdrivet.....

Publicerad 2019-03-31 01:26:39 i Allmänt,

Uffe sa att han kände sig liiiite piggare i morse - skönt att höra, men han utmanade ödet....
 
Min plan var att åka och träna men som vanligt blev det inte så. Fixade iordning soffan så att U lättare ska kunna resa sig. Igår lade jag dubbla memoryfoam madrasser i den, samt ytterligare en lite hårdare madrass - men det gick åt pipsvängen. Det blev för mjukt helt enkelt. När han väl halvlåg, så kunde han inte ens sätta sig upp för egen maskin.
Så - idag lade jag en av soff-sitsarna  på den andra, och bäddade upp med en soffkudde till bakom ryggen - då blev det lite bättre iaf.
Inte så himla snyggt - men för tillfället går det praktiska i första hand! 
 
Resten av dagen tillbringades med att försöka bringa lite ordning i oredan här hemma. 8 säckar med kläder och lite annat, har sorterats - men det ser fortfarande ut som ett bombnedslag här hemma. HATAR stöket, men orkar inte ta tag i det fullt ut 😖.
 
Tålamodet är fullständigt obefintligt just nu känner jag. Det behövs extremt lite för att jag ska bryta ihop.....idag var jag verkligen nära att ta steget ut för  "sammanbrotts-stupet". Och vet ni vad som var på väg att skicka mig över kanten?
Jo - något så simpelt som en hög med galgar på golvet, som ideligen trasslade ihop sig....seriöst- HUR kan man låta GALGAR påverka en på det sättet?
Efter det så brann det i huvudet på mig då dottern kanske inte riktigt är så självgående när det kommer till att hjälpa till hemma.

Lite senare på kvällen, när Uffe sitter upp i soffan (han brukar alltid halvligga), så säger han att han känner ett anfall komma. Jag ropar på Pontus som kommer upp och med gemensamma krafter lyckas vi få Uffe, som nu skakar ordentligt, ner i halvliggande ställning. Jag ger honom stesolid. Han börjar få panik då han får svårt att andas. Det är precis som om andningsvägarna krampar när kroppen gör det. Pontus och jag sätter honom upp med stöd för ryggen, och tillståndet avtar.
Han vilar, äter en banan och vill sedan gå på toa, för att efter det gå och lägga sig.
Med gemensamma krafter får Pontus och jag upp honom och han går med hjälp av gåstol, mig och Pontus, till toaletten.
Vi väntar på helspänn utanför.
Bilder dyker upp i mitt huvud, hur han ramlar och slår i huvudet i handfatet, eller i badkarskanten....jag föreställer mig ALLTID det värsta....
Jag går in på toaletten och han är förvirrad. Ska spola, men är på väg att sätta på vattenkranen istället.
Pontus och jag fortsätter att stötta honom då han sakta, sakta tar sig till sängen. Han är på väg att ramla ett par gånger, men till slut ligger han i sängen, och jag kan slappna av en liten smula. Det är nog de enda gångerna jag känner att jag kan slappna av lite - när han sover...för då behöver jag liksom inte curla så mycket, jag behöver inte vara så "a-jour" 100% av tiden, som jag känner att jag är när han är vaken (det är ngt jag SJÄLV tar på mig - en av mina sämre egenskaper, eftersom det kör slut på mig).
 
Grannkatten stryker omkring utanför uterummet, och jag kände att jag behövde ngt mjukt att klappa på, så kan fick komma in. Han hoppade nästan direkt upp i min säng och lade sig.
När jag gick ut så följde han efter och lade sig bredvid mig i soffan.
 
Katt-mys
 
 
Elin och jag hittade lite fästingar på honom, så Elin tog in honom i badrummet och plockade bort 3st lite större äckelpäckel kryp. Han verkade nöjd med att ligga i handfatet.
 
HUR ska jag kunna åka till GBG nästa helg med Elin. Även om Pontus har tagit ledigt (älskade son💖), för att jag ska kunna åka, så funkar det ju inte.... Pontus orkar ju inte få upp U på egen hand om han ramlar, eller har en riktigt dålig dag (då måste man vara 2 när han te.x ska resa sig från soffan).
Kan inte lämna P ensam med det ansvaret, samtidigt som jag känner ett enormt behov av att komma bort ett par dagar, och tillbringa lite tid med bara Elin - vi skulle verkligen behöva det nu - bara hon och jag.
 
CANCER - GO FUCK YOURSELF!

Om

Min profilbild

Mrs Ordinary

Gift med Ulf, som jag träffade 1988 i ett stall. Han var medryttare på en häst, jag tävlade en annan häst åt en vän, och ganska snart sa det klick. Efter 6 månader flyttade vi ihop, förlovade oss och köpte en häst. 1991 gifte vi oss, jag var nästan 22 och Uffe 28. 1998 kom sonen Pontus och 2004 dottern Elin. Hästar och ridning har jag hållit på med sedan 1975. Tävlat mestadels dressyr, även lite hoppning, men även provat på både fälttävlan och distansritt. Rider inte längre, men det gör dottern. Även sonen var aktiv i 10 år. Har ett stort intresse för matlagning, och är periodare när det kommer till bakning. Bor i en äldre tegelvilla i Tungelsta (mellan Sthlm och Nynäshamn). Arbetar på expeditionen på en låg- och mellanstadieskola. Uppdatering: den 4/6-2019, vid klockan 16 på eftermiddagen, så somnade mitt livs kärlek in. Lugnt och stillsamt med mig och barnen närvarande. Efter 400 dagars kamp mot sjukdomen, så orkade hans kropp inte mer.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela