cancerborjantillslutet.blogg.se

Men jag minns att kyrkan var full av alla våra fina vänner, jag minns att Uno sjöng så fint, att dina vänner hjälpte mig med alla förberedelser.....jag har mycket att vara tacksam för.

 

Och vet du vad....vår fina, fina dotter har tagit studenten. Hon är inte mycket för att prata, men hon har haft det kämpigt. Så mycket som har hänt, där din sjukdom & bortgång såklart har påverkat henne massor. Men nu kan vi prata om dig, och skratta åt alla tokigheter.

 

Hon var så fin, och jag vet att var du än är, så är du den stoltaste av pappor....hon var ju pappas flicka, ni stod varandra närmare än vad hon och jag gör.
Vi hade en mottagning på Bryntes Backstage – var annars?
Vera var här och hjälpte mig, och Elin hjälpte såklart till dagen innan också.
Din släkt var här, och fam Durango, som har blivit som en extrafamilj, och en hög människor till. Jag tror att Elin är väldigt glad & nöjd, och nu väntar resten av livet på henne.

Du vet, när Pontus tog studenten så åkte vi ju till London hela familjen, som studentpresent. Då, när vi var där, så bestämde du och jag att när Elin skulle ta studenten, så skulle vi åka till Rom (vi hade ju varit där 2 ggr och älskade staden). Så hände det som inte fick hända, och jag trodde aldrig att jag skulle ha råd att infria löftet. Men så fick jag tillbaka på skatten, och beställde resan direkt. Elin fick inget veta, bara att hon skulle vara upptagen mellan vissa datum. Som vi har lurat henne, Pontus & jag....hon har gissat på allt från Göteborg till Abisko (sa åt henne att packa ett par vantar...).

För vet du vad, Uffe, de senaste månaderna har Elin flera gånger nämnt att hon vill tågluffa, att hon vill ut och resa – och av ngn anledning har just Rom kommit på tapeten flera gånger.
Inte ens när vi tog in på hotellet vid Arlanda, dagen innan avresa, förstod hon något. Hon trodde fortfarande att vi skulle åka tåg därifrån.....
Strax innan vi kom till gaten, berättade jag, och hon blev så glad, så glad. 

Uffe – den resan blev så fin för oss alla. Trots att det var 34 grader varmt, så har det varit så ofantligt mysigt....det var bara du som saknades....men på något sätt var du med. När vi klev in på Forum Romanum, då kom tårarna, bakom solglasögonen....jag kommer ihåg när vi gick där, du och jag....vilken enorm vördnad vi kände för detta storverk, ödmjukhet....
Colosseum var precis så mäktigt som jag minns det, när vi var där. Enda skillnaden var att det stora trägolvet som var byggt för fredsgalan ni jobbade med, inte längre var där såklart. 

Jag är så stolt, glad och tacksam över att jag kunde ge mina barn chansen att få se detta i verkligheten. Och jag vet att Pontus verkligen vill åka tillbaka och jag hoppas på att Elin vill följa med också. Vi har så mycket kvar att se.Vi åt så mycket gott, du hade älskat det....oj, vad du hade älskat det, och trots värmen har vi gått massor, sett massor, och ingen har klagat. Det blev sannerligen en lyckad resa.

Men jag önskar att jag kunde hålla kvar i den känslan, att den fick finnas i mig längre....Nu är det semester (har dock varit inne och jobbat 3 dagar under min första semestervecka), och från att jag ju längtat efter den ledigheten, så känns den just nu bara betungande. Vad ska jag göra, Uffe? Vi planerade ju somrarna tillsammans.....jo – du jobbade ju för det mesta, men jag kom och hälsade på och vi planerade ju de lediga dagarna du hade. Vårat liv styrdes ju i mångt och mycket av ditt jobb, så är det ju att vara egen, men vi pusslade ju ihop det.....

Vem ska jag göra planer med nu? Plötsligt känns ledigheten som en belastning, för jag blir så jäkla initiativlös, och jag hatar det, jag avskyr det så otroligt mycket!!!!

Ovanpå det har världens bästa chef slutat, och oron för vad man kommer tillbaka till efter semestern är stor. Avskyr att jag redan nu, inte kan släppa det, och bara ta det som det kommer! Över 30 år på samma arbetsplats. Går in på min 13:e eller 14:e chef (tappat räkningen), men jag har aldrig trivts så bra på jobbet och haft så kul, som med Johanna. Du hade verkligen märkt det på mig, Uffe. Kommer du ihåg hur dåligt jag mådde med min förra chef? Hur jäkla mycket jag kräktes ur mig till dig här hemma, över hur dåligt jag mådde, och hur inget fungerade på jobbet....blev ju till och med sjukskriven pga henne.
Vill inte hamna där igen.....för vem ska jag då prata med?

Den jävla cancern, Uffe, har tagit grepp om ytterligare kollegor till dig. Det är en sådan vidrig sjukdom. När ska det ta slut? 
Cellförändringar.....ett jävla ord....mina vill inte försvinna, så nu blir det en liten operation i september, det ska analyseras....och sedan ska svar inväntas....

Jag känner mig bara jäkligt uppgiven....blasé....
Borde inte livet vara toppen, Uffe....? Jag lever ju, är frisk så vitt jag i dagsläget vet, har fina barn, älskar mitt hus....men får så dåligt samvete för att jag inte är lyckligt över det.
Du sa åt mig att ”Bara för att jag dör, får inte du sluta leva”, och jag försöker verkligen, men du saknas mig så smärtsamt mycket. Och just idag, med en kaosdag på jobbet, så sköljde den smärtan över mig så otroligt mycket....självklart i bilen, alltid i bilen, på väg hem....blev sååå ledsen.
Hade en fin dotter hemma, och några kramar senare kändes det lite bättre.

Försöker se någon form av framtid, försöker föreställa mig mitt liv framåt – men det går inte. Jag klarar inte av att leva ”här och nu”, jag fixar inte att se någon framtid....men jag har inga problem att älta det som hänt.....fullt medveten om hur fel det är. Det dåliga samvetet gnager....jag borde ju vara tacksam & lycklig.....borde....

Så blev det ytterligare ett inlägg i moll, mörkt, tungt som en blöt filt – men det är ju det jag använder bloggen till. Har tänkt många gånger att jag faktiskt borde backa bandet, och läsa den från början – bara för att få lite perspektiv, få se att det faktiskt var värre förut....
Men, jag är inte där ännu, jag klarar helt enkelt inte av att läsa hur hemskt allt var då....då när allt verkligen var som värst. En dag kommer jag att klara av det, men den dagen har inte kommit ännu.
Det finns inget jag längtar så mycket efter, som att få bli mig själv igen....till 100%.

Lilla mammas alzheimer går ju bara åt ett håll. Medicineringen har ändrats lite. Jag upplevde att hon mentalt, blev förändrat till det sämre, men det verkar som om förändringen av medicin blev till det bättre. Hon har dock fått väldigt svårt att gå, men hon förstår inte hur man använder en rollator, så det känns som en tidsfråga innan hon ramlar och slår sig. Hur hemskt det än låter, så är jag i det stadiet att jag önskar att hon kunde få somna in. Hon är förvirrad, ledsen till och från och jag tycker inte att hon lever ett värdigt liv. Tror de som är i samma sits som mig, förstår vad jag menar...
Jag hälsar på henne en gång i veckan, men känner mig enbart ledsen när jag åker därifrån.

Gör som vanligt, avslutar med en hög blandade bilder, med, förhoppningsvis, lite mer positiva tongångar.....(lite som när man tränade med hästen – man såg till att avsluta med en övning som man visste att hästen och jag kunde genomföra bra, så att man slutade med en bra känsla för både hästen & mig).