Hälsa Uffe, finaste svärmor & bästa farmor
Igår somnade Uffes mamma in, den bästa och mest fantastiska svärmor man kan tänka sig. Hon har varit som en andra mamma åt mig i över 30 år, och dessutom världens bästa farmor åt Pontus och Elin.
Jag träffade henne för sista gången vid påsk (ja, vi pratade i telefonen nästan varje dag fram tills för ett par veckor sedan), och hon har nu fått som hon ville.
Både hon och jag trodde/tror på ett liv efter detta. Jag sa till henne att Uffe inte trodde på det, men OM hon träffade honom i nästa liv, så bad jag henne hälsa till honom och säga att vi har det bra, jag & barnen. Hon log och sa att ”han kommer att få se”, med tanke på att han inte trodde på ett liv efter döden.
Jag kommer att sakna henne massor, men är tacksam för att hon har fått sin önskan uppfylld att få komma till ro.
Så galet mkt på jobbet i ca 1,5 vecka till....alltid mycket att göra i slutet på terminen....den senaste veckan har jag brottats med det dåliga samvetet över att jag ville hinna träffa henne en gång till.
Ångest för att inte hitta ett liiite lugnare tillfälle, för att kunna åka upp. När jag sedan hörde att hon blivit sämre så bestämde jag mig för att åka upp på eftermiddagen igår, hade fixat med övernattning hos bekanta utanför Hedemora, Pontus skulle med också....
Men innan vi hann åka så kom beskedet – och jag förbannar mig själv – har jag inte lärt mig ett jäkla dugg!!! MAN KAN INTE VÄNTA!!!!!
Jag tycker fruktansvärt illa om döden.....vill inte ha mer med den att göra på väldigt, väldigt länge nu!
Samma dag som svärmor somnade in, skördade vi vår första jordgubbe, 9/6
Den 4/6 var det 3 år sedan Uffe somnade in...3 år sedan jag hörde hans röst för sista gången....1095 dagar....vilket är fullständigt ofattbart.
Det händer att jag tittar tillbaka i bloggen, tittar tillbaka för att jag har glömt, har förträngt hur det var då....för 3-4 år sedan.
Behöver påminna mig om hur bra jag faktiskt har det trots allt, det betyder inte att saknaden är mindre – bara förändrad på något sätt.
Smärtan är lika stor, men gör inte lika ont.
Har levt lite mer dag för dag, men den senaste månaden har sorgen gripit tag på ett sätt som jag inte känt av på väldigt länge. Men de senaste dagarna förstod jag varför....eller jag tror jag förstår....det var nog för att årsdagen närmade sig. Omedvetet har den funnits i bakhuvudet någonstans, och knackat på...men jag har inte riktigt fattat....
Tre år, som förutom saknaden, innehållit så otroligt mycket annan sorg, besvikelse och ilska....som tog vid, bara 3 månader efter att min fina man somnade in. Alla dessa känslor blandade med saknaden....jag undrar när det ska ta slut....för det håller fortfarande på.
Tycker mig se ljuset i tunneln, men har anat det tidigare, och blivit besviken – så jag vågar inte riktigt hoppas.
Hur länge orkar man med att inte bara få ha ett ”vanligt” liv, utan all skit som dyker upp runt vartenda jäkla hörn?
Utan fina vänner (de nya som kommit in i mitt liv, och de få som stod kvar vid min sida i allt elände), så hade det aldrig fungerat – ni anar inte hur värdefulla ni är.
Sören – som inte missat en enda fredag på tre år, att skicka mig ett sms med pepp, jag menar – vem har en sådan vän i sitt liv???
På Facebook har alla ett fantastiskt liv, som det verkar – så även jag....men vem vill lägga upp information om att man har ett pissliv, att man har långa perioder av initiativlöshet, man är ledsen, man är besviken.....
Glädje är lätt att visa ”utåt” och i viss mån även ilska.....det är värre med ett dåligt mående....men det får jag ju utlopp för här.
Känner att jag lämnar bergstoppen just nu, och är på väg ner i dalen.....ifrågasätter vitsen med att ha semester, och har svårt att hitta glädje i saker och ting. Känslor jag är allt för väl bekant med. HUR ändrar man sitt mindset – det går ju liksom inte att ”beställa” ….
Vad har då åren innehållit annat än saknaden efter Uffe....
På plussidan är såklart att det går bra för barnen, nya bekantskaper, att jag fortfarande kan bo kvar i mitt älskade hus.
Elin har fyllt 18 år (7/6). Hon ville så gärna ha en fest utan någon mamma hemma, så hon skickade iväg mig på en överraskning....en natt på spahotellet Skepparholmen i Nacka.
På minussidan.....att mammas alzheimer har sin progress, såklart att min fina, fina svärmor inte finns mer, att blod inte är tjockare än vatten vilket lett till flertalet polisanmälningar av orsaker som jag inte trodde var möjliga och jag hoppas innerligt att det leder till en dom, att jag sorterat bort en person som jag trodde var en god vän....och en del annat....
Längtar tills den dagen all skit är bortsorterat ur mitt liv, och det fina är det enda som är kvar.
Återigen känns det som om det är en del ”sista gången”.....
Mors hus är sålt, och det var otroligt jobbigt att ”gå igenom” det, för att tömma det på saker inför försäljningen. Sista gången jag var inne i det huset, och det är en sorg i sig. Jag har träffat svärmor för sista gången.....
Jag gillar inte ”sista gången”....
Ser fram emot att saker och ting vänder.
Avslutar med mer positiva saker - jag måste försöka fokusera på att det positiva ska väga över, och väga tyngre, än det negativa....
