cancerborjantillslutet.blogg.se

Min stora kärlek och mannen i mitt liv, har drabbats av det värsta - en obotlig och aggressiv hjärntumör (Glioblastom multiforma, grad 4). Denna blogg kommer att handla om mig, antagligen blir den inte så positiv, men det blir min "ventil" - i en vardag som tagit en drastisk vändning. Tillägg: Den 4/6-2019, vid klockan 16 på eftermiddagen, så somnade mitt livs kärlek in. Lugnt och stillsamt med mig och barnen närvarande. Efter 400 dagars kamp mot sjukdomen, så orkade hans kropp inte mer.

Mitt mentala jag går spikrakt framåt, och det är nedförsbacke

Publicerad 2019-04-30 01:02:00 i Allmänt,

Åkte inte till jobbet idag, utan hade ett info.möte inbokat gällande löner, på eftermiddagen.
Jag åkte upp till Uffe på fm, och var där tills mötet började. På motorvägen, på vägen till sjukhuset, möter jag en ambulans (ej på uttryckning) och av ren reflex, tittar jag på registreringplåten - CLC, det räcker för att jag ska börja gråta. Inser att det är en sådan dag idag - när det inte behövs så mycket. CLC - jag memorerade det, då det nästan alltid var den ambulansen som kom när vi behövde hjälp vid Uffes anfall - ville ha koll på den, så att jag inte tappade bort den på väg till sjukhuset. Jättefånigt, men det var ändå extremt viktigt för mig då.
 
Innan jag åker till sjukhuset kilar jag in i Haninge C, dels för ett bankärende, dels för att kika på en mobilhållare till Uffe. Skulle vilja ha en på en "arm", men det verkar inte finnas. Bestämmer mig för att prata med U innan jag köper någon.
 
Han mår inte bra alls när jag är där. Sköterskan haffar mig innan jag går in och berättar att han får ganska mycket smärtstillande. Han hade varit uppe en sväng, på toaletten, men blev så dålig av ansträngningen att han själv bestämde sig för att han inte ska gå upp mer nu, utan ligga i sängen. Han sa att han blev livrädd, för han har aldrig känt sig så dålig, som då. Syresättningen är fortfarande dålig, och han är trött och har ont (men får smärtstillande, så mycket han vill - men han ska ju be om det också).
 
Åker iväg på info.mötet i kommunhuset. Känner mig oerhört disträ mest hela tiden. Skriver mess till U att han kan ringa precis när han vill, men inser att han inte kommer att läsa det😔
 
Efter informationen möter jag upp med Elin och Pontus i Haninge C. Jag kilar in på banken igen - lååång kö & bara 2 kassor öppna. Fick hjälp med mitt ärende och sedan går vi alla och äter sen lunch (15.00).
Pratar med P om vilken hållare som kan funka, och sedan går vi till Teknikmagasinet och köper den. Den ska ju vara stabil nog att stå emot när man trycker på skärmen, men ändå lätt att ta bort från hållaren med en hand (den högra är obrukbar).
Sedan åkte vi till Uffe. Vi fixade med hållaren och till sist blev det nog som han ville. Vi pratar om vardagliga saker, om sådant som hänt hemma, om kommande sommar. Vill inte prata om det som stundar, när barnen är med, även om de är fullt medvetna så vill försöka hålla samtalsämnena på en mindre tråkig nivå.
Kuratorn kommer och hälsar. Uffe har pratat med henne och tycker att hon är jättebra. Han vill verkligen att jag ska prata med henne, jag vet inte om jag har ngt behov av det...
U ville att vi skulle ta hem glasstatyetten, priset han fick på Bullen awards, han var orolig att den skulle förvinna eller ramla i golvet. Packade den ordentligt och tog även med en del av vinflaskorna (han hade 4 små & en stor  - ingen blir gladare än jag om han dricker upp de 2 som står kvar och vill ha tillbaka de jag tar hem). Han äter ju knappt något längre, men jag hade köpt med 2 mozartkulor, och dom fick han i sig iaf, efter att ha ätit ca 3 prinskorvar till middag....
 
 iPad med hållare, mobil med hållare, hoppas att dagarna inte
blir så tråkiga nu, och att han orkar titta på film etc.
 
Kastar alla vissna blommor som står i vaser i hans rum. En vacker bukett får vara kvar. Ser att den gamla damen i rummet bredvid Uffes, har gått bort under natten 😔
Vi började packa ihop saker för att gå, statyetten, vinflaskor, smutstvätt...då fick han ett anfall. Undersköterskan kom in, men hon får inte ge stesolid, det får bara sjuksköterskan. Det kommer in ytterligare USK, som ställer sig i dörrhålet och beter sig lite märkligt, ler och gör inga ansatser att hjälpa till. Måste prata med läkaren i morgon igen (han hade gått för dagen), om att ALLA som jobbar där MÅSTE vara informerade om Uffes anfall!. Tänk om bara den USK som betedde sig märkligt, hade varit på plats - hon hade inte en aning om Uffes anfall.
Man ser på U:s ansiktsuttryck när det tar för lång tid innan han får stesoliden, och det börjar göra ont, och den här gången hinner han börja få ont innan han får sin spruta. Anfallet lägger sig då fort, och han blir jättetrött. Jag och barnen kramar och pussar på honom innan vi går.
 
Slänger ihop köttbullar & makaroner (inte likt mig med så "enkel" mat, men intresset för matlagning är inte så stort när inte Uffe äter av det jag lagar).
Vi tittar på 3:e avsnittet av Game of Thrones, P går och lägger sig (ska upp 4 i morgon bitti) och Elin går in på sitt rum. Jag blir sittandes i soffan, med en massa tankar. När insikten kommer att jag faktiskt inte kan ringa Uffe och bara prata, så kommer tårarna....kan ju inte ens skriva till honom - jag kommer inte att få något svar. Tänker på hur han ligger där i sängen och kämpar med andningen, hoppas att han ska kunna få sova ordentligt och att allt ska kännas lite bättre när han vaknar. 
 
Beslutar mig för att jag inte går till jobbet i morgon, jag orkar helt enkelt inte just nu.
 
Nu är klockan massor, men jag är inte trött. Blev galet sugen på glass (vi har en hel del i frysen), men känner mig nöjd med att jag valde att trycka i mig en röd paprika istället för att falla till föga....
 
Tänker att om man läser min blogg så måste jag framstå som mer eller mindre schizofren eller nått - känner att jag pendlar enormt mellan deppande, tårar och rädsla till paprika, aw och underbara vänner....
 
CANCER - GO FUCK YOURSELF!
 
 
 

Om

Min profilbild

Mrs Ordinary

Gift med Ulf, som jag träffade 1988 i ett stall. Han var medryttare på en häst, jag tävlade en annan häst åt en vän, och ganska snart sa det klick. Efter 6 månader flyttade vi ihop, förlovade oss och köpte en häst. 1991 gifte vi oss, jag var nästan 22 och Uffe 28. 1998 kom sonen Pontus och 2004 dottern Elin. Hästar och ridning har jag hållit på med sedan 1975. Tävlat mestadels dressyr, även lite hoppning, men även provat på både fälttävlan och distansritt. Rider inte längre, men det gör dottern. Även sonen var aktiv i 10 år. Har ett stort intresse för matlagning, och är periodare när det kommer till bakning. Bor i en äldre tegelvilla i Tungelsta (mellan Sthlm och Nynäshamn). Arbetar på expeditionen på en låg- och mellanstadieskola. Uppdatering: den 4/6-2019, vid klockan 16 på eftermiddagen, så somnade mitt livs kärlek in. Lugnt och stillsamt med mig och barnen närvarande. Efter 400 dagars kamp mot sjukdomen, så orkade hans kropp inte mer.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela