När man inte vet hur man ska göra
Jag försöker verkligen vara en bra mamma, men det är så JÄVLA SVÅRT ibland.
Hela tiden avvägningen var gränsen går när man säger nej....den konstanta rädslan för att dottern ska slå bakut. Hon har betydligt generösare regler än vad sonen hade, men det räcker ändå inte för hennes del.
Ikväll har vi haft en 30 minuter lång sms konversation, där jag hade satt en tid när hon skulle vara hemma (hon var i stan med vänner). Självklart så blev det en diskussion, där hon vill komma hem senare (och jag tycker jag är generös med tiden).
Har haft en skitkväll redan innan, och gråtit flera ggr för att jag har tänkt på Uffe...och så detta tjafs med dottern ovanpå det.....
Varför kan inte livet bara få flyta på, problemfritt, ett tag???
Hade sån lust att åka in till stan och gå omkring där de brukar vara, och leta rätt på henne, ta henne i örat och släpa hem henne och sedan ta busskortet ifrån henne. Man får en massa primitiva känslor kan jag säga, och dom bygger på maktlöshet, ilska, rädsla och en massa annat....
FAN OCKSÅ!!
