cancerborjantillslutet.blogg.se

Min stora kärlek och mannen i mitt liv, har drabbats av det värsta - en obotlig och aggressiv hjärntumör (Glioblastom multiforma, grad 4). Denna blogg kommer att handla om mig, antagligen blir den inte så positiv, men det blir min "ventil" - i en vardag som tagit en drastisk vändning. Tillägg: Den 4/6-2019, vid klockan 16 på eftermiddagen, så somnade mitt livs kärlek in. Lugnt och stillsamt med mig och barnen närvarande. Efter 400 dagars kamp mot sjukdomen, så orkade hans kropp inte mer.

Helvetes jävla cancer

Publicerad 2019-02-18 22:42:00 i Allmänt, Familj,

Enough!!!
DET RÄCKER NU!
Hur kan jag ens tänka på mig själv när det är som det är?
 
Tror jag håller på att bli galen, det är iaf inte långt ifrån - men det finns nog INGEN som träffar mig, som kan gissa att galenskapen är på väg att ta över.
 
I morse väckte jag inte U innan jag åkte till jobbet - tänkte att han behövde sova ordentligt efter helgen.
Vid 13.00 skulle det komma en sotare och provtrycka vår nya, fina braskamin. Vill ju så gärna att U (som är den som mest ville ha en braskamin (var en ful öppen spis när vi flyttade in, men när vi renoverade för 14 år sedan rev vi den, sedan har vi inte haft ngn kamin där)), ska få sitta vid en sprakande brasa igen.
Jag var som sagt på jobbet, och jag pratade med U på tfn under förmiddagen. Han berättade att han hade ont i sitt domnade, högra ben - under knät och ner gjorde det ont. Jag blev lite orolig att det kunde vara en propp...eller, faktiskt - jag HOPPADES att det skulle vara en propp. För jag tänkte att då kanske det är den som har stält till allt trubbel med höger ben - då kanske det inte är tumören, och så får han medicin som löser upp proppen, och så funkar benet som det ska sen.
Nåväl - ringde ASIH som lovade att åka ut till oss.
 
Jag slutade jobbet för dagen och åkte till gymmet, och skulle även storhandla.
 
Självklart visade det sig att sotaren och ASIH var hemma hos oss samtidigt (och jag var kvar på jobbet). Strax innan ASIH kommer har U varit ute och skulle hjälpa sotaren med en stege (den han hade med sig var för kort), och som ett brev på posten så ramlar han....tur att läkaren kom strax efter och kunde plåstra om.
U ringde mig när alla hade gått - då hade jag precis bytt om till träningskläder på gymmet, och berättar följande:
 
När det gällde braskaminen:
Det visar sig att vi inte har sökt bygglov för nyinstallation, vilket jag inte trodde man behövde eftersom vi haft en öppen spis (med kassett) på det stället tidigare. Det saknas en fast stege upp till vinden (för att sotaren på ett säkert sätt ska kunna inspektera där), stegen på taket är monterad på fel ställe nu när vi har ett uterum - och behöver flyttas, skorstenen är frostskadad och vid provtryckningen läcker den som ett såll.....
Den är alltså till salu😔
Vi får sikta på en etanol kamin.

När det gällde det onda benet:
Läkaren som kom undersökte U och kontaktade hans läkare på KS, och de kan bara konstatera att det är tumören som växer fortare än vad de trodde att den skulle göra.
JÄVLA SKIT - jag vill bara skrika rakt ut😢😢😢
Bytte om till vanliga kläder, storhandlade lite snabbt, och åkte hem. I bilen hem grät jag - livet är så fruktansvärt orättvist!!!
 
Och sjukt dåligt samvete har jag också - igen....dels för att jag lät U ta hand om sotaren (vilket vi bestämt i förväg), och sedan att jag inte åkte hem när jag visste att ASIH skulle komma. Vad är jag för egoistisk människa egentligen...jag borde ju ha varit hemma såklart!
Nu är det dags att börja ta ut närståendepenning. Har sådan "dubbel" inställning till det. Dels så känns det som dagar att använda typ vid någons dödsbädd - och där är vi INTE, och dit vill jag INTE komma!!!
Dels vill jag ju inte använda för mycket dagar, vill ju inte ta slut på dom....vet ju inte hur länge jag kommer att behöva dom. U har 100 sådana dagar att "ge" till vem han vill. Jag har ju fått alla, och använt ca 12 av dom redan....men om jag inte använder dom, och det otänkbara händer - så kommer jag ju att ångra mig bittert.
Ska plocka 25%/dag till att börja med så får vi se hur det blir framöver.
 
Kan saker och ting inte bara gå vår väg någon gång?
 
MEN - vi gläds något oerhört över alla underbara vänner som har skänkt pengar på den insamling jag startade på FB - helt galet, verkligen galet.
Vi är SÅ tacksamma, så ni fattar inte 💗
Nu kör vi igång med 2 olika alternativa behandlingar. Den ena hoppas vi kommer igång inom ett par dagar, den andra börjar på lördag.

CANCER - GO FUCK YOURSELF!
 
 

Om

Min profilbild

Mrs Ordinary

Gift med Ulf, som jag träffade 1988 i ett stall. Han var medryttare på en häst, jag tävlade en annan häst åt en vän, och ganska snart sa det klick. Efter 6 månader flyttade vi ihop, förlovade oss och köpte en häst. 1991 gifte vi oss, jag var nästan 22 och Uffe 28. 1998 kom sonen Pontus och 2004 dottern Elin. Hästar och ridning har jag hållit på med sedan 1975. Tävlat mestadels dressyr, även lite hoppning, men även provat på både fälttävlan och distansritt. Rider inte längre, men det gör dottern. Även sonen var aktiv i 10 år. Har ett stort intresse för matlagning, och är periodare när det kommer till bakning. Bor i en äldre tegelvilla i Tungelsta (mellan Sthlm och Nynäshamn). Arbetar på expeditionen på en låg- och mellanstadieskola. Uppdatering: den 4/6-2019, vid klockan 16 på eftermiddagen, så somnade mitt livs kärlek in. Lugnt och stillsamt med mig och barnen närvarande. Efter 400 dagars kamp mot sjukdomen, så orkade hans kropp inte mer.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela