cancerborjantillslutet.blogg.se

Min stora kärlek och mannen i mitt liv, har drabbats av det värsta - en obotlig och aggressiv hjärntumör (Glioblastom multiforma, grad 4). Denna blogg kommer att handla om mig, antagligen blir den inte så positiv, men det blir min "ventil" - i en vardag som tagit en drastisk vändning. Tillägg: Den 4/6-2019, vid klockan 16 på eftermiddagen, så somnade mitt livs kärlek in. Lugnt och stillsamt med mig och barnen närvarande. Efter 400 dagars kamp mot sjukdomen, så orkade hans kropp inte mer.

Emotionell bergochdalbana

Publicerad 2020-02-29 01:23:56 i Allmänt,

 
Varning för långt inlägg denna gång (som om det brukar vara korta....).
Har verkligen gått upp och ned de senaste veckorna, lite som ett steg fram och två tillbaka.
Flera tänkta besök på gymmet, har jag helt enkelt ställt in (hör INTE till vanligheterna) för jag inte har mått bra. Kuratorn är toppen, men det är SÅ tufft att gräva i saker - men det känns ändå "renande" på något sätt. Har också träffat en sjukgymnast som har tagit tag i mina nackproblem, och jag trodde verkligen att hon hittat "rätt", då jag inte hade ont på 2 veckor, men så i förrgår smällde det till igen😖.
Hade tänkt åka och träna, men jag åkte hem istället....och hade tänkt lägga mig i badet och koppla av....men väl hemma så började jag röja bland en massa papper. Hur mkt papper kan man ha egentligen....?
 
Hittade ett CD-fodral med en bild på Karolinska på, inuti så låg det ett USB minne. Har inga minnen av att jag sett det förut. Pluggade in USB minnet på min Mac - men kunde inte öppna något alls. Pontus stoppade in det i sin dator....och då funkade det.....
På USB:n fanns det en massa röntgenbilder, på den jävla, förbannade tumören....
Vidriga bilder......men jag kunde inte sluta titta på dom. Det var som att se sin fiende i vitögat på något sätt.....utan att kunna försvara sig😪
Vet inte när eller varför Uffe fick bilderna.
 
 Den här bilden är från oktober -18, 5 månader efter operationen. Syns tydligt var de opererat.
80% av tumören fick de bort. Det hade inte spelat någon roll om de fått bort mer, den var obotlig & aggressiv.....
 
Dessa två är från januari -19.....den låg bara och väntade på att få sätta fart och växa igen. Operation, strålning & cellgifter gjorde så att vi fick mer tid tillsammans, men läkarna gav oss aldrig något hopp om att han skulle klara sig. De var väldigt tydliga redan från början😥.
 
Hittade även ett lååååångt & argt brev jag skrev, efter att Uffe blivit opererad. Jag var så GALET ARG på allt strul vi utsattes för i ett läge där inget får gå fel, och där allt borde löpa som på räls. Man är så otroligt utsatt i det läget vi var, man ORKAR inte med dessa motgångar, men man måste....
Jag hoppas verkligen att ingen annan råkar ut för det. Efter allt det strulet, måste jag säga att Uffe fick en fantastisk vård. Onkologerna, röntgensköterskorna, kontaksjuksköterskorna, personalen på palliativa, alla de fina läkare & sköterskor vi träffade under de många besöken på akuten, alla underbara, lugna, trygga ambulanssjukvårdare - ni är hjältar!!!💗
 
Frustration, ilska, oro & tårar
 
Har slängt en väldig massa saker & papper, försöker rensa ur så mycket det går. Både Uffe och jag var överens om att minnen inte sitter i saker, utan i våra hjärtan & hjärnor (dessutom - utrymmet för minnen i form av prylar, är begränsat, utymmet för minnen i hjärtat är obegränsat). Vissa saker framkallar ju minnen, och jag kan tycka att det kan vara jobbigt att se saker, som framkallar minnen. Det går liksom inte att styra. Man ser en sak, och minnet kastar sig över en. Det är väl en sak om det är bra minnen, men när man mitt i pappershögen hittar en massa vårdplaner & läkarintyg på Uffe från sjukhustiden, så framkallar det ju bara dåliga minnen......
Minnena man har i hjärta & hjärna, kan man ju styra lite mer över. Men ibland så är jag på ett sådant humör, att jag VILL "grotta" ner mig i dåliga minnen, jag VILL faktiskt få må lite dåligt ett tag - och då gör jag det!
Hela tiden dock med en känsla av dessa "oskrivna regler" att man "borde" sluta sörja, "borde" inte gräva ner sig.....😖
 
Men jag gräver bara ner mig stundvis, jag tycker faktiskt att jag är BRA på att försöka hålla näsan över vattenytan. Pier (gammal kollega till Uffe)  frågade mig, när vi sågs för en tid sedan "Hur är det med dig egentligen?", och jag svarade att "Det är helt ok, och jag tycker faktiskt att jag och barnen är jäkligt duktiga på att få livet att fungera".
Kanske är det inte alltid så bra som det verkar....men allt handlar ju om vad jag väljer att visa. Har skrivit det förut.....det finns en väldigt trasig och mörk insida, och skulle jag går runt och visa min insida "utåt", så skulle jag må riktigt, riktigt uselt. Men jag väljer att försöka upprätthålla en glättig utsida, för jag tror verkligen, att även om den utsidan inte "lirar" med insidan - så är det insidan som kommer att, så småningom, anpassa sig till utsidan, och inte tvärtom. Det är min starka övertygelse!!!
Har hela tiden i minnet, Uffes mantra "Bara för att jag dör, så får inte du sluta leva"💗
Sedan har både kuratorn och läkaren gjort tester som påvisar en depression av det sämre slaget - men det betyder ju bara att jag måste kämpa ännu mer, med utsidan 😊.
 
Hittade lite andra saker under röjandet bland saker, och det var dessa:
 
Jag vet att Uffe under en tid, jobbade lite åt en travtränade på Rommetravet, men hur i all välden han fick dessa....ja....det kommer jag ju aldrig att få svar på.....
 
Nog med gnäll & "insida".....nu får det bli lite "utsida" istället:
 
Kanske inte så positivt.....Elin, jag & Anette var på Hovet och såg LIF få stryk av DIF.....inte så kul....men trevligt ändå. Håkan hade ordnat suuuuuperbra platser, och Anette, som håller på DIF, var nöjd. I dagsläget har LIF vunnit sina 3 senaste matcher....så....hoppas på ett trendbrott😃
 
Alla 💜-ans dag har passerat. Kanske inte heller så positivt.....(har faktiskt HATAT all reklam som förekommit inför den 14/2), men sockerkakorna jag gjorde och tog med till jobbet blev iaf lyckade.
 
Hittade ytterligare några prisrosetter from a long time ago.....har kastat säkert 50-60 stycken, och de här gick samma öde till mötes.
 
Brevvänner.....hade en hel del när jag var yngre, mest från Spanien & Italien. Kan verkligen sakna känslan av att leta fina brevpapper och få sitta och skriva brev - på PAPPER, att hitta ett RIKTIGT brev i brevlådan, ni vet - ett sånt där med handskriven adress på kuvertet. Det var glädje & förväntan, när med fick sånt i brevlådan. (men å andra sidan är min handstil fullständigt oläslig nuförtiden😂)
 
Daniele Verdi....en italiensk man, som jag träffade när han var på flottbesök i Sthlm när jag var typ 15 år gammal, min kompis "dejtade" Danieles kompis Max. Vi blev bjudna på officerarbal ombord på Caio Duilio, som båten hette - och Olof & Lisbeth Palme var med bl.a, en kadettbal hann vi också med, innan de åkte vidare.....Vi brevväxlade ett par år. Fattade det inte då, men nu när jag läser breven....det är rena kärleksbrev.....skrivet med de minsta av bokstäver, låååånga brev, fram-  och baksida fulltecknade.
16 år gammal fick jag både örhängen på posten (hans syster hade varit med och hjälpt honom) och blommogram....😊
 
.....och mer kärleksbrev, hahaha, kommer ju knappt ihåg.....loooong time (och båda hette Stefan, hahaha😂)
 
Japp - såhär ser det ut när man drar igång och röjer, synd bara att det är så lätt att dra fram allt och så himla svårt att städa undan igen....
 
För ett tag kändes det som om våren var på väg, sedan kom käftsmällen för blommor & andra växter..... Den undre bilden är "Uffes ros" som jag fick av fina Eva i somras. Den har skjutit en massa skott, hoppas verkligen att den klarar sig.
 
Besök i trädgården, flera gånger/vecka. Råbocken hör också till sällskapet, men sysn inte på den här bilden, han står längre till höger.
 
Grannkatten kommer titt som tätt.....vilket rovdjur.....bryr sig inte ett dugg om att han har en mus framför nosen😂
 
......mest pömsig....
 
Inte bara hemma jag har röjt. Efter all sjukskrivning så ligger jag galet långt efter med ALLT på jobbet (nej - jag har inte haft ngn vikarie....snälla K-Å har hjälpt till så mkt han har hunnit). Det har varit så otroligt rörigt överallt i mitt rum. Även om jag oftast hittar i min egen röra, så har det varit en konstant stress med alla dessa pappershögar. Så, nu under sportlovet har jag städat. En hel del kvar att göra, men det kommer ju ett påsklov framöver....
 
Älskar mina siluettkatter, som jag satt upp på fönstret i mitt rum på jobbet
 
Hoppade gymmet idag med, tänkte att jag skulle övertala dottern att följa med på en promenad i solen istället. När jag kom hem, vid 14, så strosade hon fortfarande omkring i morgonrock. Och jag har en sån otroligt otrevlig förmåga att bli LAT.
L A T - för mig är det ordet enbart negativt laddat....men det var precis vad jag blev.....
Men jag fick en fantastisk eftermiddag, tack vare min fina dotter:
 
Ansiktsmask nr 1
 
Handmask (japp - finns sånt också)
 
Fotmask (japp - det finns också)
 
Ansiktsmask nr 2
 
Fotvård
 
Nagelfiff
 
KRAMA LIVET 💜
 
Uffe - du saknas mig något alldeles förtvivlat mycket, och även om jag är så tacksam för alla år vi fick tillsammans, så är jag så ARG på sjukdomen. Jag vacklar utan dig, känner mig vilsen & tom....jag är inte komplett och hjärtat kommer aldrig att läka helt - men sprickorna i det kommer att bli färre....men det tar tid - måste få ta tid💕
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Mrs Ordinary

Gift med Ulf, som jag träffade 1988 i ett stall. Han var medryttare på en häst, jag tävlade en annan häst åt en vän, och ganska snart sa det klick. Efter 6 månader flyttade vi ihop, förlovade oss och köpte en häst. 1991 gifte vi oss, jag var nästan 22 och Uffe 28. 1998 kom sonen Pontus och 2004 dottern Elin. Hästar och ridning har jag hållit på med sedan 1975. Tävlat mestadels dressyr, även lite hoppning, men även provat på både fälttävlan och distansritt. Rider inte längre, men det gör dottern. Även sonen var aktiv i 10 år. Har ett stort intresse för matlagning, och är periodare när det kommer till bakning. Bor i en äldre tegelvilla i Tungelsta (mellan Sthlm och Nynäshamn). Arbetar på expeditionen på en låg- och mellanstadieskola. Uppdatering: den 4/6-2019, vid klockan 16 på eftermiddagen, så somnade mitt livs kärlek in. Lugnt och stillsamt med mig och barnen närvarande. Efter 400 dagars kamp mot sjukdomen, så orkade hans kropp inte mer.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela