Den sista rosen
Trädgårdens sista ros, flyter nu i samma hav som Uffes urna sänktes ned i.
Han finns med mig varje dag, och jag har sagt att jag inte behöver någon speciell dag för att minnas.
Idag åkte jag dock till Östnora, och gick ut på samma brygga, där vi gick ombord på M/Y Loris med urnan, för lite mer än 4 år sedan.
Det var första gången sedan dess, som jag gick ut på den bryggan, och det blev väldigt känslomässigt.
En grå, stillsam eftermiddag....passande på något sätt.
Tände ett ljus och satt och lyssnade på ljuden från fåglar, vågskvalp och någon enstaka båt.
Det var så tyst, så att jag till och med hörde vingslagen från en fågelflock som flög högt över mig....har nog aldrig hört det tidigare....eller kanske har jag inte haft ro nog att lyssna...
En fin stund, om än ledsam.
Spelade upp fantastiska ”Vågorna” av Uno Svenningsson, som även spelades när vi sänkte urnan.
Han saknas mig....han saknas mig så, så mycket. Skulle ge vad som helst för en kram till, en klapp, känna hans hand i min när vi ska sova.....
Tids nog kommer vi att ses igen, bara inte riktigt ännu...jag är behövd här ett litet tag till....Elin sa det senast igår kväll💗
Tills dess....
….KRAMA LIVET....hur svårt det än kan te sig, dagar som denna
💜
