Festen som inte blev av
Den här helgen skulle vi med största sannolikhet haft en brakfest, för att fira Uffes 60-årsdag.
Det blev inga fester när han fyllde 30, 40 & 50 då det kom jobb i vägen, så vi hade bestämt att vid 60 – då skulle det minsann firas......
I morgon skulle han ha blivit 60 år, men vi får inte fira den dagen tillsammans. Har försökt fylla den här helgen med ”att göra saker”, men lyckas ändå inte putta bort tankarna.
Att det dessutom är höst och skitväder, gör inte saken bättre......hösten är min absolut sämsta årstid.
Saknaden efter honom känns extremt mycket mer, om det beror på årstiden, eller det faktum att det skulle ha blivit en jämn födelsedag det vet jag inte. Troligen beror det mest på en massa saker, och att jag allmänt känner mig nere. Saknar hans famn att krypa upp i, så ofantligt mycket.
Att han inte finns med mig längre har bidragit till många negativa saker, bortsett från saknaden.
Till exempel avskyr jag verkligen det faktum att jag har gått från att inte ha de minsta hypokondriska tendenser, till att bli just, hypokondriker.
Kanske var det oundvikligt, kanske är det så att det är ganska vanligt för folk i min situation, som fått följa svår sjukdom & dödsfall på nära håll.
Man blir liksom livrädd….jag blir det iaf.
Inte för att dö i sig – det har jag förlikat mig med – att det kan hända precis när som helst, utan för den eventuella smärtan som svår sjukdom kan föra med sig. Har ju sett den på nära håll.
Både den fysiska, men även den psykiska.
Det är för många i min närhet som drabbats, för många som fortfarande drabbas….och alldeles för många som jag inte någonsin kan få prata med igen, i alla fall inte i det här livet.
Har varit och gjort en konisering, där man skär bort en del av livmodertappen, då jag har cellförändringar, som inte försvinner trots att man valt att avvakta med åtgärder.
Var galet nervös inför ingreppet...bara vetskapen om att de kommer att sätta en bedövningsspruta ”där” och sedan, med en elektrisk ”slinga” skära bort en del av livmodertappen.....
Är annars inte speciellt orolig inför operationer....men detta...
Fick en Stesolid innan men den hade verkligen ingen som helst effekt.
Man får iaf snygga kläder....😳
Ingreppet var, trots min oro, verkligen ”a piece of cake”.
Upp till 6v väntan på besked om det ”bara” var cellförändringar, eller något annat.
Efter den jobbiga väntan så har jag iaf fått veta att förändringarna i det här läget, är ofarliga.
(Men självklart var jag 100% inställd på att det var ngt elakt.....katastrofmänniska som jag är.....)
Kontroll om 1 år igen så att det inte vänder till det sämre.
Tacksam över att ha hittat en alldeles underbar gynekolog
Har även gått omkring med ett 72-timmars EKG då jag fått hjärtklappningar sedan slutet på juli. Vi snackar upp emot 4 ggr/tim under all vaken tid, oberoende av vad jag gör.
Ultraljud av hjärtat är gjort och jag väntar på kallelse till kardiologen för att få veta vad det kan bero på.
De dåliga dagarna kommer fortfarande, och hösten är verkligen här….min absolut sämsta årstid. Har jag haft en jobbig natt, så kan jag dra på lite mascara så ser jag iaf lite piggare ut, men man kan ju liksom inte sminka själen….
Allt känns som en evighet sedan, men ändå som om det var igår.
Får panik om jag, i kalendern, har en helt tom helg, samtidigt som jag ibland kan längta efter en helt tom dag......fattar inte själv hur jag resonerar.....
Tacksam över att fina Kicki hakar på alla mina förslag, ensam hade jag inte företagit mig så mycket.
Gymmet får besök relativt ofta.....brukar säga att jag ju ändå inte har något liv, så då kan jag lika gärna åka dit efter jobbet för att få tiden att gå....inget ont som inte har något gott med sig.
Börjar så smått, om än motvilligt, acceptera att jag kanske får leva ensam resten av livet. Hela mitt inre skriker ”JAG VILL INTE”, men samtidigt så är det bara att inse att samhällets manliga avskräde – det är dejtingsajterna. Och i levande livet så går det ungefär lika uselt, även om männen ifråga inte vågar vara lika osympatiska och otrevliga face to face. Men som jag saknar en varm famn att krypa upp i när livet visar sig från sin sämsta sida.....en kram....en klapp på kinden...några tröstande ord....
Vad har hänt sedan senast då....allldeles för lite känner jag.....men här kommer lite bilder iaf....
