cancerborjantillslutet.blogg.se

1,5 vecka in på semestern så kommer ett brev.....som säger att jag har cellförändringar. Hade gjort mitt regelbundna cellprov....och nu kom det alltså ett brev som säger att jag har cellförändringar.
Jag som aldrig tidigare (läs före Uffes hjärntumör) varit hypokondriskt lagd hamnade helt under ytan, inkastad i ett mörker jag skapade på egen hand.
De få som jag berättat för har såklart sagt att ”ta det lugnt, tänk inte på det”, ”det är säkert ingenting”, ”försök att inte tänka på det”......och jag önskar inget hellre än att jag kunde stoppa undan mina mörka tankar.

Men på mindre än 5,5 år har jag förlorat min far i levercancer, en vän sedan 30 år – i cancer, min älskade man – hjärntumör, min fina svärmor – cancer....min mamma har svår alzheimer och en del annat skit som hänt – så – ja, det är jäkligt svårt att omvandla de negativa tankegångarna till något positivt....

Har redan bestämt mig för att jag ska tatuera in ”Fuck cancer” på bakhuvudet när jag tappat allt hår, undrar över exakt hur dåligt jag kommer att må av ev. strålning & cellgifter, om de kommer att operera bort hela livmodern, om behandlingen kommer att fungera.....
När man gått igenom så mycket skit på relativt kort tid, så känner jag att allt bara är som en nedräkning tills jag själv drabbas – och jag fick ju vatten på min kvarn, kan man ju säga. Och jag är ju dessutom en ”Katastrof-människa” - förväntar mig det värsta så kan det ju inte bli värre....

I brevet stod det att jag skulle komma på ytterligare en undersökning samt provtagning – i slutet på augusti....fick panik – vägrar vänta så länge, tänkte ”vilken jävla semester det här blev då!!!”.
Ringde kliniken som skickat brevet, och lyckades få en återbudstid några dagar senare. Svaret på proverna tar dock 4-6 ångestladdade veckor....

Hade en vecka där jag verkligen mådde skit, sov uselt, hade ångest och målade fan på väggen.
Varför NU – på semestern???
Har 2 veckors semester kvar, och ska verkligen försöka njuta av dom, men önskar verkligen att läget kunde vara annorlunda.

Är säker på att många kanske tycker att jag överdriver, och det får man tycka – men ingen har gått i mina skor.
Efter ”ångest-veckan” så har jag gjort sådär som jag brukar när jag inte vill fundera för mycket – försökt att hitta på saker att göra. Men känner att jag inte är ”med hela vägen” på ngt sätt....tankarna letar sig fram ändå.
Jag ställde dock in min resa till Frankrike....jag kände bara ren ångest över att behöva åka hemifrån, och det var inget bra utgångsläge för en resa.

Dessutom hade vi begravning av min fina svärmor dagen innan jag skulle ha åkt, så på det hela taget känner jag att det var helt rätt beslut att stanna hemma.
Fy fan vad jag saknar Uffe, saknar hans stora, varma, trygga famn att krypa upp i, saknar när han kramade om mig och försäkrade mig om att allt skulle bli bra

 

Elin har även detta år varit uppe i Sundborn och tagit hand om konfirmander. Hon var där när det var dags för svärmors begravning i Hedemora, och var såklart med på den, sedan styrde hon kosan tillbaka till Sundborn. Hon sa själv att det var bästa stället att vara på, efter något så sorgligt som farmors begravning.
Pontus har lyckats köpa sig en lägenhet och flyttar om ca 1,5 månad, och Elin ser man inte så mkt av....det kommer att bli märkbart tyst i huset....
Är verkligen glad för hans skull, och han flyttar som tur är, inte så långt.

 

Avslutar med en ”bildkavalkad”, och när jag ser fotona så fattar jag ju hur lyckligt lottad jag egentligen är....måste bara försöka ta in det till 100%.