Fick inte ge dig en grattiskram i år heller......
Grattis på födelsedagen, älskade, saknade make. Det är dagar som den här, som man påminns så oerhört mycket om att du inte finns hos mig, inte i fysisk form i alla fall.
Men du är med mig, ska du veta, du finns alltid med mig.
När svackorna kommer, när livet inte går i den riktning jag vill, då kommer frågorna, de där frågorna som du alltid hade så kloka svar på.
Jag ställer dom rakt ut i tomma luften, men får inga svar och det är så svårt, och tungt, att stå ensam med en massa svåra & stora beslut att ta, utan att kunna bolla....
Man (eller borde jag skriva "jag", alla är vi ju olika) gör många konstig saker när det hemskaste har hänt.....som att ställa frågor, som man vet blir obesvarade, rakt ut i luften. Snurra på den finaste av ringar, som jag gjorde av din och mina vigselringar, ibland, när saknaden gör sig än mer påmind, så pussar jag lite på ringen och talar om att jag saknar dig, antingen i tanken, eller så säger jag det rakt ut.
Kan gå in i "minnesrummet" som Sofias Änglar gjorde så fint, och klappa på fotografiet på dig, som sitter på väggen.
Du finns med i våra samtal här hemma, Elin brukar gå i dina gamla t-shirts (ofta i Leksands tröjan, vilket säkert gör dig överlycklig), hon har satt upp en del av dina EP skivor på väggen, din parfym står på hennes skrivbord – och i 2 nätter har hon sovit i din säng, bredvid mig....för hon tror att det är en mus i hennes rum (kan se framför mig hur du skrattar åt henne nu, med glittrande ögon och det lite sneda leendet på läpparna).
Saknaden har ändrat form, ibland kan jag tänka på dig och känna saknaden, men inte bli ledsen, utan det är en mer accepterande känsla av att något skett som jag ändå aldrig kommer att kunna påverka. Men livet de senaste åren, har gett mig så jävla många käftsmällar och besvikelser, så att en del av mig har gett upp känslan av att vara hoppfull inför saker, att sluta ha förväntningar, för det blir ändå aldrig som jag hoppas – och det är inte så bra....vill inte ha den inställningen
Efter för många motgångar är det dock lätt att hamna i en negativ spiral, men jag försöker verkligen att arbeta med mitt mentala jag....önskar att jag hade haft mer av din positiva livsfilosofi.... "det löser sig", "det ordnar sig" - dina mantran....och visst gjorde det (nästan) alltid det. Trots motgångar, så behöll du alltid den inställningen, nästan in i det sista.....på slutet hade din kämparglöd försvunnit, och du ville vidare, bort från sjukdomen. Och även det "löste sig", och jag är tacksam för att du fick gå vidare när det ändå inte fanns någon annan utväg.
Jag vill tro att du finns någonstans och håller ett vakande öga på oss. Och jag vill att "det ordnar sig", gäller – trots att du inte fysiskt är här. För det finns en hel del som behöver "ordna sig".....men det känns som om det går åt rätt håll nu....men min känsla av att inte våga hoppas, inte våga ha förväntningar, är otroligt stark.
Idag har barnen och jag "firat" din födelsedag med att äta på O-Learys och gå på bio. Elin har varit på anställningsintervju för ett extrajobb, och hon fick jobbet. Vi har varit på Ikea & Chilli, för inköp av lite saker till mammas lägenhet på demensboendet. Det är nog bara en tidsfråga innan hon inte vet vem jag är längre😥 Jag tog med lite gamla fotoalbum till henne och hon blev jätteglad. Nu har vi lite att bläddra i och prata om när jag är där och hälsar på. Nu har hon iaf äntligen, äntligen fått en förvaltare, och hon verkar toppenbra, så sakta men säkert ska nog allt bli bra till slut.
Hennes hus ska säljas, och det har varit en mäklare där. Pappa var ju en sån otrolig skrotsamlare, så det krävs nog flera containrar för att tömma huset.....Det är en obehaglig och konstig känsla att gå igenom sakerna, när mamma inte är där. Det känns nästan som ett "övergrepp" på henne, att "rota" i hennes privata saker, att gå igenom ett helt liv, när hon fortfarande finns med oss....
Ffa Pontus har ju många minnen av sin morfar, alla timmar tillsammans med honom i garaget, verkstan & bodarna ute på tomten....
Hösten är min överlägset "sämsta" årstid, känns som om varje dag som man klarar av, är en seger i sig. Avskyr verkligen mörkret.....
Proppar i mig D-vitamin och håller tummarna. Sömnen, som – tro det eller ej – faktiskt varit bra en längre tid, har nu vänt till det sämre....men har haft så mkt runt omkring mig, så jag antar att det är därför. Tänker INTE åka dit på insomningstabletter igen iaf. Försöker planera in så mkt saker jag bara kan - för att hösten ska bli så OK som möjligt, allt från teaterbesök till promenader m vänner.
Men så städar man lite här hemma, och så hittar man det här:
HÖG igenkänningsfaktor och mängder med skratt😂
