cancerborjantillslutet.blogg.se

Jag som aldrig varig hypokondriskt lagd, lever numera med en tro att minsta lilla är något riktigt dåligt (läs cancer)
Och det är skitjobbigt att leva med dom tankarna….
Just nu är 100% av familjen, inne i sjukvården, av olika anledningar.

För typ 7-8 år sedan, hade jag en plommonstor ”knöl”  i närheten av naveln som ”poppade” ut då och då, gjorde skitont, men gick att trycka tillbaka. Gick till läkare och fick ett ultraljud (han var övertygad om att det var ett bråck, eller hål i bukhinnan). Det enda man hittade var gallsten (ett helt ”grustag” enl. läkaren). Opererade bort gallblåsan, men problemet m knölen som poppade ut har fortsatt, men väldigt sällan, typ 1-3 ggr/år. Men så, för 3 veckor sedan så dyker liknande ”fenomen” upp (inget "plommon", mer en oformlig "sak"), på ett annat ställe i magen. Fick nästan panik då det gjorde skitont och knappt gick att ”trycka tillbaka”. Efteråt var jag alldeles öm och hade ont, ända upp mot levern. Det onda satt i i flera dagar och var som ett tryck från insidan. Gick till läkaren som skrev en remiss till ultraljud. Vissa dagar känner jag nästan ingenting, andra dagar blir jag emellanåt begränsad i hur jag rör mig, för att jag känner det här trycket, och att ”något” är på väg att poppa ut. Japp - såklart jag har någon allvarlig sjukdom, det fattar ju vem som helst….😳

Sonen fick in en metallflisa i handleden, någon månad innan jul, på jobbet. Han trodde hade lyckades dra ut den men efter några veckor så fick han nervsmärtor ut i ett finger och hade problem att belasta handen i vissa vinklar. Jag tjatade iväg honom till läkaren, och efter en remiss till en ortoped, inväntar han nu en operationstid, då det fanns en metallbit kvar som ligger vid något nerv.

Sedan har vi Elin…..hon har börjat läspa till och från, börjar få svårt att säga R…..och dessutom tappar hon ord ibland, och ord kommer ut konstigt, ibland så konstigt så man inte förstår vad hon menar. Yr blir hon dessutom väldigt ofta. Självklart blev jag livrädd, och bokade en läkartid. Väl där så berättar hon att hennes vänner & klasskompisar ibland inte förstår vad hon säger, för att hon säger konstiga ord och är otydlig. Blodtrycket var 102/60, så det är iof inte så konstigt att hon blir yr (jag har också lågt blodtryck). Remiss skickad för magnetröntgen av hjärnan - ja, jag är fruktansvärt orolig😔

Undrar om det är jag som ”förstorar” saker, pga allt som hänt, men samtidigt kan jag ju inte nonchalera det…..jag vill bara få allt överstökat….vill inte att det ska vara något allvarligt….vill bara komma vidare….vill bara kunna slappna av mentalt….någon gång….
Ibland känner jag mig fullständigt jäkla slut i psykiskt, men inser att en del av det såklart beror på mig själv, just för att jag går och oroar mig för en massa saker (oftast i onödan). Blir såååå trött på det beteendet, men det finns ingen on/off knapp tyvärr….

Det positiva i allt elände är iaf att jag har fått med Elin till gymmet, och att hon är svinduktig. Oj vad hon kämpar på och biter ihop, jag är imponerad. Av 14 lediga dagar vid jul, så tror jag hon och jag tränade 9!

 

Förra året lade vi (mest Pontus och jag) ett pussel på 2500 bitar. Han övertalade mig att köpa ett på 4000 bitar, med argumentet att det är "enklare" och kommer att gå "snabbare" att lägga....
Fattar inte att jag gick på det.....
Fick åka till Bauhaus och köpa en skiva att lägga pusslet på - det blir liksom hur stort som helst (om det blir klart någon gång....)

 

Tycker att det är så trist att jag är så mörkrädd, det är såååå mysigt att sitta och titta på stjärnorna i det varma vattnet. Uffe och jag tog alla tillfällen till det, så länge han orkade. Men ensam i mörkret....nä...så man får passa på under dagtid.

 

Elin mötte upp mig på jobbet en dag i början på januari, och i förra veckan hittade jag denna lapp inne i ett av mina skåp - älskade unge 💗

 

 

KRAMA LIVET💜