cancerborjantillslutet.blogg.se

Jag ser så otroligt mycket fram emot den dagen där jag kan säga:

- Glaset är halvfullt
- Jag är kär
- Livet är underbart
- Jag har en massa härliga framtidsplaner
- Jag är lycklig

…eller bara helt enkelt kunna svara på frågan ”Hur är det”, med ”Det är bra” – och verkligen mena vad jag säger.

Som om man har förlorat på något sätt….så känns det när man återigen ramlar ner i ett så svart hål att man blir sjukskriven. Tack och lov bara 50%. Det var under Påsken som allt kraschade igen, som allt kom ikapp, som det helt enkelt blev lite för mycket.

Det händer så mkt skit i mitt liv just nu, som jag verkligen hade velat slippa. Saker som jag inte kan styra över, och i det läget känns saknaden oöverstiglig. Min klippa, som jag alltid kunnat prata med allt om och som alltid hade så bra svar och vettiga resonemang på allt…..som jag hade behövt honom att bolla alla krångliga saker med just nu. 

Dessutom hade det känts tryggt att ha en man i huset då jag känner mig lite utsatt för tillfället, men jag hoppas det ger sig vad det lider.😔

Försöker hitta glädjeämnen i vardagen, men helt enkelt är det inte. Känns mest som om man befinner sig i limbo, väntandes på sprutan med stort S. 3 tillfällen med lungorna fulla med blodproppar (och äter nu blodförtunnande), gör dock att jag helst inte tar Astras vaccin. Det vaccin med lägst risk för proppar/blödning håller jag tummarna för.

Min lilla mammas alzheimer eskalerar fort, tycker så förtvivlat synd om henne. För ett par veckor sedan ringde hon mig en lördag vid 22 på kvällen och var alldeles förtvivlad, hon hade stäng in sig i sovrummet för det var 2 män i hennes vardagsrum. Sonen och jag åkte dit. Väl där så är hon jätteskärrad, men det var såklart inga män där. När jag frågade henne om det så sa hon att de inte hade varit inne, utan ute i trädgården…. Sonen gick ut och kikade överallt men det var tomt.
Hon lugnade ner sig och vi åkte hem så småningom, och hon gick och lade sig.

När jag var hos henne igår så tog hon själv upp problemet med att hon ”ser” personer (verkar bara vara män), personer hon inte känner igen (men ibland kan hon se sin avlidne man). Just som vi sitter och pratar om hur läskigt det måste vara, så säger hon ”titta – nu sitter han där”, och pekar på fotpallen. Vi pratar om att det bara är hjärnspöken, men tyvärr så glömmer hon lika fort igen. Men det måste vara otroligt läskigt att ”se” främmande människor i sitt hus.

Det blir dock en otrolig stress, att känna att man själv mår så dåligt att man inte räcker till, till andra – som också mår dåligt. 
Men tids nog så ska nog allt lösa sig, och jag ska kunna finnas där för andra.
Kan dock inte hjälpa att bli orolig för att min nuvarande oförmåga att finnas för andra, i förlängningen gör att de ska tröttna på mig…..
Jag vet ju hur det var när Uffe blev sjuk, och även efter att han somnat in, hur en del vänner bara ”försvann”. Men i rättvisans namn så ska dock tilläggas att det fanns en del som tillkom, som verkligen har klivit fram – och jag är SÅ glad och tacksam för det – ni är guld värda.

Förvirrad & glömsk är annars ett normaltillstånd för mig just nu känner jag. Känns som om jag gör allt flera gånger, för att vara säker på att det blir rätt och riktigt.
Det tar tid kan jag säga…..vet inte hur många gånger jag läser igenom ett jobbmail (och privat också för all del) innan jag skickar det, för att jag inte litar på min egen förmåga att göra saker rätt.

Som ett exempel på min förvirring –i fredags skulle 2 kollegor komma hem till mig (de vet om min situation), jag röjde undan, drog upp golvvärmen lite på Bryntes Backstage så att vi skulle kunna sitta där på kvällen, och dukade matbordet (de skulle ta med hämtmat). Vid 18.30 började jag bli lite orolig (de skulle komma vid 18) så jag skrev på messenger och frågade om det hänt något….skriver igen…och igen….tills jag får svar att det ju var på lördagen vi skulle ses
Blev så otroligt less på mig själv, hade dessutom fått ett dåligt besked under dagen så jag kände mig verkligen under isen. Men det var bara att bryta ihop och ta nya tag.

Lördagen tillbringades hos fina svärmor i Hedemora. Trots den eländes cancern så var hon pigg. Vi (Pontus & Elin var med) åkte till Elsa Anderssons konditori i Norberg och åt en god lunch och köpte med bakelser. Väl tillbaka i Hedemora så blev det fika och flera omgångar Rummikub – Elin var en hejare på det. Jag, som var nybörjare, var såklart sämst…

Vi köpte med oss en hel del gott från Elsa Anderssons (vill bara påtala att vi är 4 personer som handlat, det är inte bara mina bakelser....😉)

KRAMA LIVET.....hoppas ni lyckas, för egen del känns det som om jag kämpar i motvind just nu.....