Livet är inte alltid snällt
Har känt att det har varit ”på gång” en tid….men idag kom det som en stor fet käftsmäll……
Känns som om jag närmar mig någon form av gräns på något sätt.
Livet känns som en fruktansvärt tung, blöt filt – som inte bara ligger över axlarna….den täcker hela mig just nu.
Misstänker att – nej, förresten – är ganska säker på att svackan beror på den stundande julen.
Dottern sa för ca 2v sedan att ”Mamma, jag ser verkligen inte fram emot julen”. Det gör ont i hjärtat att höra….så jag gjorde en presentkalender till henne, något som hon fick när hon var yngre, i ett tafatt försök att få henne att se fram emot julen.
Inser nu, att jag själv, allt annat än ser fram emot stundande jul. Inser också att mina minnen från förra julen är helt obefintliga. Minns i princip bara att Elin fick ett begagnat elpiano i julklapp – allt annat är totalt höljt i mörker.
Tror att jag gick på någon form av autopilot förra julen, den skulle liksom bara genomlidas.
Det är fortfarande flera veckor kvar till själva julafton, men jag våndas redan. Det känns jäkligt tungt…. Vill inte….jag som annars gillar den......nu känner jag mest att "kan det inte bara vara slut på jul & nyår…."?
Tror ingen av mina kollegor eller vänner ser hur jag egentligen mår, eller såklart de inte gör – hur ska dom kunna göra det – jag har ju VALT att visa upp en utsida som inte på något sätt speglar insidan – just nu.
Var på gymmet idag – ja – för jag är ju en ”sån” som går dit, trots pandemin. Varför??? För jag inte vill gå sönder….
Min rygg pajar ihop ännu mer, mitt psyke går i tusen bitar….för en massa år sedan var jag nästan så långt ner på botten som man kan komma, mentalt…så långt ner att jag funderade på att göra något riktigt, riktigt dumt och oåterkalleligt.
Ja – det pågår en pandemi, men jag är INTE, på något sätt, beredd att sätta mitt liv på ”hold” så pass mycket, att jag hamnar i den typen av mående igen. Jag håller avstånd (vilket är enklare på gymmet än när jag storhandlar just nu!), jag torkar av maskinerna med ytdesinfektion, och jag är såklart, mig veterligen, frisk, när jag går dit.
Då – för flera år sedan, var min skräck att umgås med folk – och det spelade ingen roll om det var vänner, släkt eller främlingar – jag ville bara vara ensam, ville att barnen och Uffe bara skulle åka iväg, så att jag kunde få vara ENSAM. Åkte till matbutiker en bit från hemmet, för att minimera risken att stöta ihop med någon jag kände…
Undrar lite vad det var som ”kom ikapp”, just idag. Har ju lyckats ”bita ihop” ganska bra. Igår knallade jag ut i skogen för att plocka vitlav till adventsljusstaken. Satte upp elljusstakarna i vardagsrummet…. Fick ner kartongen med julsaker från vinden…på kvällen så satt barnen i källaren med Playstationet, jag satt ensam i soffan, tände adventsljusstakarna (har 2), men kände mig bara deprimerad, det kändes inte ens mysigt. Jag som brukar gilla när advent äntligen kommer – men inte nu. Det kändes bara tungt.
När jag så var och tränade idag, så gjorde jag det med en längtan efter att bara få bli klar – så att jag kunde få sätta mig i bilen och bara bryta ihop – vilket också var precis det som hände.
Gjorde ett försök att dölja det för barnen när jag kom hem, men det lyckades inte….. fick så hårda, varma kramar om dom….mina fina
Funderar på om det är så, som jag skrev tidigare, att förra julen var autopiloten inkopplad, men i år så är den inte det – det är på RIKTIGT nu – att jag tillåter mig att KÄNNA. Att förra året bara var ett upplopp – att så snabbt som möjligt ta sig fram till- och förbi, julen….känner mig nästan lite rädd för kommande helger, hur konstigt det än låter….
Alldeles för många i min närhet har försvunnit ur mitt liv, de senaste åren, de flesta pga cancer.
Nu har dessutom min fantastiska svärmor drabbats av den vidriga sjukdomen😔
Min lilla mammas alzheimer är riktigt illa. Att höra henne gråta i telefonen, för att hon känner sig ensam, otrygg och inte förstår vad som händer – men ändå inte vill flytta ifrån sitt hus på ”vischan”, är sjukt svårt. Att hon kan ringa och vara jätteledsen, och när jag då åker dit – så har hon glömt att hon ringde…och hon är inte ledsen. Att hitta chips & värmeljus i kylskåpet…. att hon emellanåt inte kan förmedla vad hon vill ha sagt, att hon inte kan formulera ord eller meningar till och från…..att hon undrar var telefonen är samtidigt som hon pratar i den, att hon tror att fjärrkontrollen till TV:n är en telefon….att jag faktiskt ibland avstår från att ringa henne – för att jag inte orkar höra henne ledsen – och att alltid gå omkring med dåligt samvete för än det ena, än det andra – allt detta tär….
Coronaeländet gör väl inte saken bättre – men det drabbar ju inte bara mig, det lider vi väl alla av på ett eller annat sätt.
Vill bara få må bra just nu, men det känns lite avlägset. Julen kommer, vare sig jag vill eller inte, och självklart kommer jag att försöka göra det bästa av det….men jag tycker faktiskt att det räcker med skit just nu!
(och ja - insomningstabletterna har fått en nystart i mitt liv🙁)
Samtidigt som jag såklart VET att det alltid finns de som har det värre…. Och jag vill inte beklaga mig – men just nu är livet skit, på en nivå som är lite övermäktig, men än så länge är näsan över vattenytan.
När livet bjuder dig citroner - gör lemonad.....I´ll keep trying.....
Gnäll färdigt för nu.....
