cancerborjantillslutet.blogg.se

Uffe….365 dagar utan dig idag…..ett helt år….det första halvåret minns jag knappt. Det är märkligt ändå vad hjärnan kan sortera bort saker.
För exakt ett år sedan skrev jag detta:

Vid 8.45, när jag är på jobbet, får jag ett samtal från Uffes läkare, hon meddelar att Uffe haft en tuff natt och fortfarande har det jobbigt, ffa med andningen.
Jag slänger mig i bilen och är uppe på hans rum vid 9. Han kämpar med sin andning, men verkar bli lugnare när jag kommer.
Han svarar på de få frågor jag ställer, får veta att han inte har ont och att han ligger bekvämt.
Han är ganska orolig stundvis, och tar av sig syrgasmasken.
Jag trycker så ofta det går, var 20:e minut, på morfinpumpen så att han ska få så mycket lindring och lugn som möjligt

Läkarna, de är två, kommer och vi går iväg och pratar. Han har gått in i ett annat stadie av sin sjukdom, säger hans läkare. Hon undrar om jag vill att hon ska sätta in antibiotika och näringsdropp, jag svarar nej, det var inte Uffes önskan. Vi bestämmer att det bara ska sättas in symptomlindring/smärtlindring.
Jag frågar om det handlar om timmar, dagar, veckor....hon kan såklart inte svara på det, men säger att det kan ta upp till ett par veckor. 
Tårarna bara rinner.....känner mig som en bödel, men vi har ju pratat om det här flera gånger - han vill inte ha något livsuppehållande.

Den ena läkaren går ut för att se till att sköterskorna inte ger U ngn antibiotika, när hon kommer tillbaka säger hon att Uffe har frågat efter mig, jag går tillbaka till honom på en gång. Sätter mig på en stol bredvid sängen och håller honom i handen, han håller hårt i min. Jag säger att jag har pratat med läkaren, berättar att vi kommit överens om att inte sätta in antibiotika, frågar om han är OK med det och han säger ja.

Klockan närmar sig 10...jag säger att jag älskar honom, han kramar min hand hårt, och lyckas få fram "Jag älskar dig mer". Efter det så säger han inte så mycket mer. Jag frågar vid något mer tillfälle om han har ont, får ett otydligt svar. Upplever inte att han har ont. Andningen blir mer och mer ansträngd.

Pontus åker från jobbet och kommer till sjukhuset vid 12.30. Jag bad honom om det för att jag visste att Elin skulle komma strax efter 13. Jag bryter ihop när Pontus kommer, han är stark, fattar inte vad han får styrkan ifrån. Elin kommer....berättar inte direkt för henne hur illa det är. Hon har precis kommit från körskolan och hon får först berätta hur hon har haft det.
Sedan berättar jag för henne att pappa antagligen inte kommer att vakna mer.
Vi gråter båda två. Uffes andning är väldigt ansträngd nu. Läkaren kommer in och hon hör försämringen, och säger att det nog är bra att vi alla är på plats, och då förstår jag att det är nu det kommer att ske....det är nu min man kommer att försvinna ifrån mig....

6 timmar efter orden "Jag älskar dig mer", så blir andningen lugnare och långsammare, jag kramar om honom och säger tyst att "vi är här, jag och barnen är här, du kan gå nu, jag älskar dig". Till slut upphör andningen helt och han somnar in. 
1 år, 1 månad och 9 dagar efter att vi fick beskedet om att han hade fått en hjärntumör så har den tagit hans liv. Det är också så lång tid jag har haft på mig att förbereda mig, och i viss mån sörja, och jag är tacksam för den tiden.

Vi har ju vetat om att denna dagen skulle komma, vetat om att han skulle förvinna ur våra liv långt tidigare än vad vi tänkt oss....vi som alltid sagt att vi ska bli gamla tillsammans. Trots vetskapen gör det så fruktansvärt ont, hela kroppen är i uppror och det är så fruktansvärt ofattbart att jag aldrig mer ska kunna prata med honom, aldrig mer få en kram, en klapp på kinden eller bara uppmuntrande ord. Just precis i detta nu, så känns det som om mitt liv helt har upphört att ha en mening.....vad ska jag göra nu? Även om Uffe inte har varit hemma på länge, så har mitt liv iaf haft en mening - jag har ju kunnat vara där för honom....vi har kunnat prata med varandra.

31 år tillsammans....nu är allt bara tomhet....

Jag är så otroligt tacksam för att jag har mina barn, mina underbara, fantastiska barn, som har förlorat sin pappa idag. De är så starka, och tillsammans kommer vi att klara av detta, men just nu är det så tungt.
Vi går ut i närståenderummet en stund, och när vi kommer tillbaka in så har personalen gjort fint i rummet, Vi sitter ett tag till med honom, sedan börjar barnen och jag att plocka ihop alla saker och ta ner alla bilder från väggen.

Vi kramar om Uffe och åker sedan hemåt.

Jag ska verkligen göra vad jag kan för att uppfylla Uffes önskning om att jag och barnen ska LEVA. Han ville inte att vi skulle sörja, han förstod såklart att det är oundvikligt, men hans önskan var verkligen att vi skulle börja LEVA, och göra roliga saker så fort det bara går. Det var en önskan som han ofta, ofta upprepade när jag var hos honom.

Känner en enorm tacksamhet över alla underbara vänner, Uffes vänner, som blivit mina vänner genom åren. Ni har stöttat och varit fantastiska i allt detta. Tacksam över allt ni gjort för oss, tacksam över Bryntes Backstage, som Uffe verkligen älskade. Vi tillbringade många, många timmar i uterummet tillsammans innan han blev för sjuk för att kunna ta sig ut där. Det var hans absoluta favoritplats, det var där han hämtade energi, och fann ett lugn.

Uffe - jag kommer alltid, alltid att älska dig - oändligt & villkorslöst💗

CANCER - GO FUCK YOURSELF!

 

365 dagar har passerat efter den här dagen, och jag förstår inte vart tiden har tagit vägen…..förstår inte riktigt vad det är jag har gjort alla dessa dagar. Tror att jag tillbringade det första halvåret med att fly undan mig själv och mina känslor

Jag trodde jag var förberedd på vad som komma skulle efter att du somnade in, vi hade ju haft 400 dagar på oss, efter diagnosen, att prata – men det var ju inte tillräckligt – inte tillräckligt på långa vägar….

Det blev jobbigare än vad jag trodde. Har försökt tränga undan den här dagen, men den har på något sätt, undermedvetet gjort sig påmind. Somnade inte förrän 4 i morse….det var ljust ute och fåglarna kvittrade….vaknade efter 4 timmar.
Vissa "årsdagar" är, och kommer nog alltid att vara, jobbigare än andra.

Avstod från att gå till jobbet – kände att jag inte mäktade med att träffa folk jag känner  -känns som om de man känner förväntar sig att jag ska vara på ett visst sätt – och idag var jag lång ifrån det.

Gillar inte den person jag är just nu, för det är inte JAG, vill bara känna mig som vanligt.

Hade mitt allra sista samtal med min kurator idag, kände skönt att få prata med henne just idag, mycket därför att hon var den enda kurator som Uffe anförtrodde sig åt, och som han tyckte om. Hon har verkligen varit toppen, men det känns jobbigt att hon ”försvinner”.

 Så – vad tar jag med mig från året som gått….?

 - Livet är inte på något sätt oändligt, ta vara på det, och  
   gör det ”här & nu” (är fortfarande lite dålig på det)

- ”I nöden prövas vännen” – och det ÄR en prövning, 
   jag är inte unik, det har jag förstått när jag läst andra
   drabbades historier. De man trodde var ens vänner,
   försvinner, vilket är en enorm besvikelse, och något
   man inte trodde kunde hända…..I nöden prövas
   vännen…..men det är ett faktum….och en besvikelse. 

- Nya vänner dyker upp, när man minst anar det, det
   är en glädje.

- Självvald ensamhet är underbar….men när man inte
   valt själv kan den vara fruktansvärd

- Man kan springa ifrån smärtan, men man orkar inte 
   springa hur länge som helst – det kommer ikapp.

- Man klarar mer än man tror!!!

 
Saknaden finns där, minnena likaså. Ser så mycket av Uffe i vår son, dottern är nog mer lik mig.
Utan dom vet jag inte vad jag hade gjort.

Idag har det verkligen inte varit en toppendag i mitt liv, men jag lovade Uffe att leva vidare – och det jobbar jag med.

Uffe – vi fick så många fina år och vi fick två underbara barn – du lever vidare genom dom. Det går inte en endaste dag utan att du finns i mina tankar.

Älskar dig – oändligt villkorslöst, nu och alltid💗

 

KRAMA LIVET💜