cancerborjantillslutet.blogg.se

Min stora kärlek och mannen i mitt liv, har drabbats av det värsta - en obotlig och aggressiv hjärntumör (Glioblastom multiforma, grad 4). Denna blogg kommer att handla om mig, antagligen blir den inte så positiv, men det blir min "ventil" - i en vardag som tagit en drastisk vändning. Tillägg: Den 4/6-2019, vid klockan 16 på eftermiddagen, så somnade mitt livs kärlek in. Lugnt och stillsamt med mig och barnen närvarande. Efter 400 dagars kamp mot sjukdomen, så orkade hans kropp inte mer.

Små stunder av lycka

Publicerad 2020-01-14 23:00:41 i Allmänt,

Måsta bara skriva om ett par små saker som  gör mig så otroligt varm i hjärtat.
Som när Elin inte vill lägga sig förrän jag kommit ner i källaren en stund.
Där sitter hon, bakom elpianot jag hittade på Blocket och som hon fick i jullklapp, och säger "lyssna", och så spelar hon en bit av Für Elise.
Hon övar på en himla massa låtar, nu senast "Tears in heaven". Har aldrig tagit lektioner, men har önskat sig ett piano i ett par år. Det gör mig lycklig att se henne vid pianot tittandes på youtube klipp, för att lära sig.
Hoppas intresset håller i sig, så kan hon lära mig sedan (piano är det enda instrument som jag någonsin velat lära mig att spela).
Nu pratar hon om att hon vill lära sig spela gitarr också "för den är så enkel att ta med sig"💕
 
Jag blev också väldigt lycklig när jag hittade Uffes gamla favoritkeps. Jag har ju skänkt bort det mesta av hans kläder, och de som finns kvar (hans favvotröjor, som Elin går omkring med ibland) är tvättade. Satte mig i "minnesrummet" som Sofias Änglar fixade iordning, och sniffade i kepsen.....länge....och jag fick en doftförnimmelse av Uffe....saknad.....💗
 
 Den här kepsen hittade jag. 
 
Har det här sällskapet i soffan just nu - det är också lycka
 
(Och idag kom jag till gymmet, med väskan full av RENA gymkläder och en torr handduk!!!)
 
 
KRAMA LIVET💜
 

Kommentarer

Postat av: Anonym

Publicerad 2020-01-15 10:46:29

Så skönt att höra ifrån dig. Känns som du förstår allt jag känner att du känt det och överlevt. Tillsammans med andra ät jag inte i min djupaste sorg. Jag tröstar och säger att det går bra. Men nej...Det är inte bra och jag är samtidigt rädd för att det ska bli bra. Kommer han få längre bort från mig. Äsch va jag svamlar...Men du förstår. Tack för att Du finns som tröst❤

Svar: Ja - det är lite lättare när man är tillsammans med andra. Men samtidigt så vet jag med mig att jag ofta inte är ärlig när jag får frågan "Hur är det", eller "Läget idag då?" - för det är sååå mycket enklare att svara "Bra", eller "Ok", för dom svaren kräver ingen mer förklaring.Om jag svarar "När det är inte så bra", eller "Det är skitdåligt idag" - så kräver det ju på något sätt en förklaring....
Så - jag svarar oftast att allt är bra, men på insidan så skriker det "Det är INTE bra, det kommer ALDRIG att blir riktigt BRA igen!"
KRAM
Mrs Ordinary

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Mrs Ordinary

Gift med Ulf, som jag träffade 1988 i ett stall. Han var medryttare på en häst, jag tävlade en annan häst åt en vän, och ganska snart sa det klick. Efter 6 månader flyttade vi ihop, förlovade oss och köpte en häst. 1991 gifte vi oss, jag var nästan 22 och Uffe 28. 1998 kom sonen Pontus och 2004 dottern Elin. Hästar och ridning har jag hållit på med sedan 1975. Tävlat mestadels dressyr, även lite hoppning, men även provat på både fälttävlan och distansritt. Rider inte längre, men det gör dottern. Även sonen var aktiv i 10 år. Har ett stort intresse för matlagning, och är periodare när det kommer till bakning. Bor i en äldre tegelvilla i Tungelsta (mellan Sthlm och Nynäshamn). Arbetar på expeditionen på en låg- och mellanstadieskola. Uppdatering: den 4/6-2019, vid klockan 16 på eftermiddagen, så somnade mitt livs kärlek in. Lugnt och stillsamt med mig och barnen närvarande. Efter 400 dagars kamp mot sjukdomen, så orkade hans kropp inte mer.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela