cancerborjantillslutet.blogg.se

Min stora kärlek och mannen i mitt liv, har drabbats av det värsta - en obotlig och aggressiv hjärntumör (Glioblastom multiforma, grad 4). Denna blogg kommer att handla om mig, antagligen blir den inte så positiv, men det blir min "ventil" - i en vardag som tagit en drastisk vändning. Tillägg: Den 4/6-2019, vid klockan 16 på eftermiddagen, så somnade mitt livs kärlek in. Lugnt och stillsamt med mig och barnen närvarande. Efter 400 dagars kamp mot sjukdomen, så orkade hans kropp inte mer.

När man inte vet hur man ska göra

Publicerad 2020-01-24 23:19:01 i Allmänt,

Jag försöker verkligen vara en bra mamma, men det är så JÄVLA SVÅRT ibland.

Hela tiden avvägningen var gränsen går när man säger nej....den konstanta rädslan för att dottern ska slå bakut. Hon har betydligt generösare regler än vad sonen hade, men det räcker ändå inte för hennes del.

Ikväll har vi haft en 30 minuter lång sms konversation, där jag hade satt en tid när hon skulle vara hemma (hon var i stan med vänner). Självklart så blev det en diskussion, där hon vill komma hem senare (och jag tycker jag är generös med tiden).

Har haft en skitkväll redan innan, och gråtit flera ggr för att jag har tänkt på Uffe...och så detta tjafs med dottern ovanpå det.....

Varför kan inte livet bara få flyta på, problemfritt, ett tag???

Hade sån lust att åka in till stan och gå omkring där de brukar vara, och leta rätt på henne, ta henne i örat och släpa hem henne och sedan ta busskortet ifrån henne. Man får en massa primitiva känslor kan jag säga, och dom bygger på maktlöshet, ilska, rädsla och en massa annat....

FAN OCKSÅ!!

Kommentarer (3)

Kommentarer

Postat av: Anonym

Publicerad 2020-01-25 11:18:30

Så svårt det kan vara att vara mamma. Man skulle vilja låsa in dem ngr år. Tycker att det var svårare med tjejerna än med killarna. Det mesta man säger och gjorde var fel. Men när de vuxit upp är det så mkt bättre. Trodde aldrig vi skulle orka i tonåren, men vi kom ur den lätt förvånade. Det måste ju vara jobbigt att vara mitt i det stormande havet,samtidigt som du oxå skall vara förälder. Jag är 56 och har nu vuxna barn och 9 barnbarn. Vi hade nu guldkanten och sen kom cancern och tog honom. När jag gråter i konvulsioner och det är svårt att andas. Så tänker jag att jag inte är ensam. Du och andra i samma situation,upplever detsamma och denna sida ger mig tröst. Jag vill gå bredvid dig och lära mig att krama livet. Känna att det finns en tro på att det kommer att bli bättre. När jag ler för att fåglar sjunger och för att det är okey. Kram kära med syster. Du är viktig och jag skickar en cyberkram till dig.

Svar: Jag tycker som du, tjejer är mer komplicerade att uppfostra än killar.....Tycker det är så skönt att höra från andra, som varit med om samma sak, att de faktiskt upplever saker och ting likadant som mig. Det får mig att känna mig lite mer "vanlig", och att det som jag upplever och känner, faktiskt inte är något konstigt.
KRAM på dig

Mrs Ordinary

Postat av: Ingalill

Publicerad 2020-01-25 17:22:03

Blir så opersonligt med anonym. Så nu blir det med namn. Ha en bra kväll.

Postat av: Åsa

Publicerad 2020-01-26 09:01:35

Nej du är inte ensam Ingalill. Och jag känner som du, en stark önskan att det ska kännas bättre. Ibland är det så tungt så tungt.

Svar: Hej IngalillJag börjar så sakta se och höra bra & fina saker, hela vägen in till hjärtat.
Jag ler inte bara med munnen, jag känner att jag blir glad i hjärtat också. Förr eller senare tror jag att alla hamnar där, även om sorgen alltid finns kvar inom en. Men man börjar liksom ta till sig av de fina sakerna också :)
KRAM

Mrs Ordinary

Kommentera inlägget här

Om

Till bloggens startsida

Kategorier

Länkar