Önskar jag kunde ringa dig
Just idag - aldrig har jag önskat att jag kunde ringa dig, så mycket , som just denna dag. För vet du, Uffe, den otroliga värme och kärlek som alla våra vänner förmedlar, den är överväldigande.
Efter en brunch utomhus mitt på dagen idag, så åkte Sören ,Carro och My vidare i sin husbil, och Micke & Helene skulle också vidare. Pontus åkte till jobbet och Elin åkte till kompisar.
Jag blev ensam hemma. Uffe - du vet ju hur mycket jag verkligen har älskat att vara ensam hemma....du var ju ofta på turné, eller bara borta på jobb, och jag var själv hemma med barnen. Jag var nästan aldrig helt ensam, så jag uppskattade verkligen de gånger du åkte iväg, ofta till din mamma i Hedemora, med ungarna. Jag fick rå mig själv, göra precis vad jag ville, och när jag ville det. Idag suger det att vara själv - för jag kan inte ens ringa dig, inte ens skicka ett sms, bara för att säga att jag älskar dig, bara för att säga att Elin är så glad för sitt moppekort - hon kör omkring hela tiden, vill berätta om gårdagen och all värme, alla fina ord om dig....
....vill ju så gärna bara få berätta om gårdagen...
Det känns som om det var någon annans begravning jag var på, men det var det inte. Det var DU, Uffe, som låg i den gråa kistan, det var du som blev omsvept av så många kärleksfulla människor, det var du som fick vila under ett hav av blommor.
Hörde du när Uno sjöng? Det var så otroligt vackert, så finstämt. Jag pratade länge med honom efteråt, och han berättade en del turnéminnen där du var inblandad. Du gjorde avtryck i folks liv, jag vet ju att det var viktigt för dig, och jag vill så gärna att du ska få veta.....
Under eftermiddagen så gick jag ut och tittade på alla underbara blomsterkransar som låg på Bryntes Backstage. En del av dom hade redan gett upp. Jag plockade bort dom, plockade bort de blommor som fortfarande såg fina ut och satte i vaser - det är massor av blommor i uterummet nu, och de doftar ljuvligt.
Vet du vad jag gjorde med alla de som slokat?
Jag lade dom på komposten och om 2-3 år, så kommer de att ha blivit fin jord, och i den jorden ska jag odla, kanske potatis, kanske morötter - men definitivt mynta. För är det något både du och jag älskade att dricka på sommaren, så var det Mojito - och jag kommer att fortsätta blanda dom, även om jag inte kan bjuda dig.
På så sätt kommer dina och våra vänner att fortsätta finnas med, vare sig de vill eller inte 😊.
På så sätt kommer dina och våra vänner att fortsätta finnas med, vare sig de vill eller inte 😊.
Jag hittade en kort film på när Uno sjunger slutet av "Vågorna" i kyrkan, man ser det fina fotot av dig i bakgrunden, du vet - det som Philip tog på dig för 2 somrar sedan, som du fick i present av honom i form av en tavla....kanske var det dumt av mig - men där jag satt, på kvällen, ensam, så kunde jag inte låta titta på den. Jag fick nästan som en kramp i bröstet, det var så många känslor som bara vällde över mig. Och med all önskvärd tydlighet så vet jag, att tårar inte tar slut, de kommer bara på olika sätt, och just denna gång så kastade de sig över mig med en kraft som var så stor att jag fick svårt att andas....
Spelade upp videoklippet om och om igen, det var som om jag inte fattade vad det var jag såg - men varje gång jag spelade upp det - så var det ditt foto som stod till höger om den gråa kistan.
Vet du Uffe - när klockan passerade midnatt så sjöng våra fina, fina barn för mig, och jag fick så fina presenter. 50 år gammal...jag som alltid sagt att jag känt mig som 25+...inte för att jag kanske känt mig just SÅ ung, men jag har aldrig känt mig gammal direkt - även om jag på pappret kanske kan anses som det.
Älskling - idag känner jag mig gammal....jag känner mig så väldigt gammal.... känner mig sliten...matt....orkeslös.
Det har tagit så mycket kraft av mig, det senaste dryga året, inte fysiskt kanske....men mentalt.....jag har ingen ork kvar....
Det har tagit så mycket kraft av mig, det senaste dryga året, inte fysiskt kanske....men mentalt.....jag har ingen ork kvar....
Vill gå och lägga mig....sova....länge, länge....vill kunna trycka på off-knappen, stänga av det onda...vill inte känna det onda....det äter upp mig....
Denna ilska, som har satt sig som ett plåster, jag är så fruktansvärt ARG på tumören som bröt ner dig, så beräknande, så obarmhärtigt, så sakta...men säkert. Tog över din hjärna, din kropp - tills du inte längre orkade. Tror den eviga sömnen kom som en befrielse för dig och det är jag tacksam för. Nu vill jag bli av med ilskan jag bär på.
En dag, Uffe, så kommer min smärta att bli lite mindre, jag vet att den sakta, sakta kommer att minska, att tårarna kommer mer sällan, att det blit lättare att andas, att ilskan kommer att släppa. Det kommer en dag när jag kan tänka tillbaka på alla glada minnen vi skapat genom åren. Fram tills att allt det kommer naturligt, så ska jag verkligen jobba på att verkligen leva, även om det just nu känns som en omöjlighet.
Jag ska leta positiva saker - jag lovar....men ännu orkar jag inte leta.....
Jag ska gå och sova nu. Kommer du ihåg, Uffe, att på sjukhuset, när du bara hade veckor kvar att leva, så bad jag dig om en sak.....
Jag sa att OM det var så, att du på något sätt - fann en möjlighet för dig, att ge mig någon form av tecken på att du finns någonstans....så skulle du göra det - du lovade det.....så om du har en möjlighet, idag eller någon annan dag.....att ta min hand när jag gått och lagt mig, sådär som vi ofta gjorde när vi lagt oss....så skulle jag bli så glad.....
Jag sa att OM det var så, att du på något sätt - fann en möjlighet för dig, att ge mig någon form av tecken på att du finns någonstans....så skulle du göra det - du lovade det.....så om du har en möjlighet, idag eller någon annan dag.....att ta min hand när jag gått och lagt mig, sådär som vi ofta gjorde när vi lagt oss....så skulle jag bli så glad.....
Du får se på lite bilder från fredagen & lördagen, det var så fint alltihop, så många vänner....och på söndag kommer de och hjälper till att städa undan det sista. Dom är fantastiska - allihop, jag har mycket att vara tacksam över.
Och så många fina presenter - men den bästa presenten var ändå kärleken från alla💗
.
KRAM LIVET - det budskapet tror jag att du förmedlat till alla dina vänner, och jag ska verkligen jobba på det, trots att livet just nu är motigt. Så vackra smycken, som kommer att påminna mig om att jag ska göra det....varje dag....timme...minut & sekund
Det var så fint dukat......men just dessa bilder vägrar att hamna på rätt ledd....
Familjen Durango - ni är mina hjältar - Love you💗
KRAMA LIVET!
