cancerborjantillslutet.blogg.se

Min stora kärlek och mannen i mitt liv, har drabbats av det värsta - en obotlig och aggressiv hjärntumör (Glioblastom multiforma, grad 4). Denna blogg kommer att handla om mig, antagligen blir den inte så positiv, men det blir min "ventil" - i en vardag som tagit en drastisk vändning. Tillägg: Den 4/6-2019, vid klockan 16 på eftermiddagen, så somnade mitt livs kärlek in. Lugnt och stillsamt med mig och barnen närvarande. Efter 400 dagars kamp mot sjukdomen, så orkade hans kropp inte mer.

Inga bra bilder i huvudet......frågor......

Publicerad 2019-06-09 00:54:41 i Allmänt,

Håller på att bli knäpp på det det faktum att när jag tänker på Uffe, så är det hela tiden bilden på honom från sekundrarna efter att han somnat in, som dyker upp som bilder i mitt huvud. Varför kan jag inte få upp bilder från den levande Uffe i mitt huvud???
Han var ju så långt ifrån sig själv då, han var bara ett tomt skal - det var ju inte min man.
Sedan är det en sådan märkligt känsla att jag pratade med honom på telefon på måndagen, och han lät så ovanligt pigg, och sa även att han mådde bättre än tidigare - och sedan så är han jätte, jätte dålig redan natten mellan mån-tis.
Undrar också över varför han inte ville att sköterskorna skulle ringa till mig på natten när han var så dålig....vi hade ju bestämt att jag skulle vara hos honom när slutet närmade sig. Hade han ångrat sig, och ville vara ensam? Eller trodde han inte att slutet närmade sig...?
Vi pratades vid på söndagskvällen också, han ringde till mig, och han pratade om lite allt möjligt, och bad om ursäkt (!) för att han ringde och "störde". Jag sa till honom att han inte störde. Han sa att han bara ville ringa och prata, att han gillade att prata med mig. Ångrar så att jag inte åkte upp till honom under måndagen, även om vi kommit överens om att jag inte skulle göra det. Kuratorn sa ju också att jag borde "ta ledigt" någon dag då och då, för att själv kunna hålla näsan över vattenlinjen. Men om jag hade vetat att det skulle gå så fort mot slutet så hade jag ju var it där hela tiden😢.
 
Tror inte alls att jag fattat att han är borta, ännu...inte alls faktiskt. Mer som om han är borta på ngn turné och kommer att komma hem, trött, sliten och tömma ut smutskläderna ur väskan. Sätta sig i soffan, berätta hur turnén varit, dricka en öl och äta jordnötter. Kanske lägga sig ner i soffan med huvudet i mitt knä så att jag kan killa honom på ryggen eller i håret, och klappa på honom....och veta att han snart kommer att somna i mitt knä....alltid trött efter en turné.
Undrar hur lände det kommer att dröja innan jag VERKLIGEN förstår att han inte är borta tillfälligt, utan för alltid. Blir orolig för vad som händer med mig när jag kommer till den insikten, orolig eftersom jag mår dåligt redan nu...
Senast idag, vid ett tillfälle, så fick jag sådan lust att ringa honom och berätta om en sak som hände, en bra sak.....men så kom jag på att det inte gick, för ingen skulle svara😥
 
Det behövs så fruktansvärt lite för att jag ska börja gråta. Idag så tjafsade jag med Elin om en petitess, verkligen egentligen en skitsak - men det räckte för att tårarna skulle komma - avskyr det....
Var tvungen att säga till barnen (Pontus var också med) att de inte får hålla inne med att säga vad de tycker, av oro för att jag ska bli ledsen. De måste säga vad de tycker och känner så får jag "äga" mina reaktioner själv - det är inte deras "fel".
 
Vid 9.45 körde jag Elin till hennes helgjobb, och därefter kom Matte, kompis & granne, över. Kopplade på vårat släp och sedan åkte vi (och Pontus) till stan och hämtade en moppe, som Elin FÅTT, av en vän till Uffe. Helt otroligt generöst, han vill inte ha betalt alls....
Elin messade från jobbet att vi absolut skulle ta en bild på den och skicka till henne så fort som möjligt.
Självklart gjorde jag det.....
 Den här bilden skickade jag till Elin
 
Alltså - sms konversatonen mellan mig och henne efter att hon fått bilden....oj, oj.....hon var väl kanske inte direkt översvallande lycklig - men jag skrev att Pontus säkert kunde lacka om den 😆.
Vid 15 hämtade jag henne och hon blev både överraskad och lättad när hon såg mopeden som stod på uppfarten....
Nu ska bara moppekortet fixas.
Den ska få lite kärlek och omvårdnad av Pontus & Elin, och 
ett nytt bakdäck - så kommer det att bli toppen.
Tack snälla Hasse💜
 
Senare på kvällen så åkte jag och barnen iväg för att inhandla lite "anti-myr" medel så vi har fått besök i uterummet av ett helt stuteri med svartmyror - ett ganska så ovälkommet besök. 
Sedan fick Elin välja middagsställe (hon skulle få ha gjort det på sin födelsedag, men då hade jag redan plockat fram mat ur frysen) - det blev MAX....😖
 
Efter det blev det ett stopp hos bästa frisören Marie, för lite småfix. Medan det var lite väntetid, så testade Marie lite löshår på Elin
Hon fick även lite färg i sitt eget hår😀 
 
Pontus försökte laga en av frisörstolarna ot löfte om klippning, men han gick bet - en skruv satt alldeles för hårt så han fick inte bort den.
Men han fick en klippning iaf, och dessutom lite silver/grå/blå spray som faktiskt blev supersnyggt. Har en jättefin bild på honom, men den fick jag inte använda sa han😠.....
 
På måndag är det gravöl....Uffes kollegor/vänner ska ses....jag vill verkligen också gå dit, men det får bli "dagsformen" som avgör....känns så märkligt att träffa de som har varit så otroligt hårt knutna till Uffe...
Har ju aldrig träffat dom utan att han har varit med.
Om jag kommer iväg, så kommer Pontus att vara med och det känns bra. Elin rider, men hon kanske kommer in efter lektionen.
 
 
CANCER -GO FUCK YOURSELF!
 
 
 
 
 

Kommentarer

Postat av: narcoffer

Publicerad 2019-06-09 09:16:58

Min bror var också pigg och klar innan han dog. Han hade inte varit riktigt kontaktbar på en vecka, men så piggnade han plötsligt till. Pratade som vanligt, fick allt viktigt sagt, och så somnade han och gled in i koma. Två dagar senare dog han. Läkaren sade att det ofta blir så; deras sista krafter samlas i hop för att ta farväl.
Lev nu ditt liv som DU känner är rätt - inte som Ulf ville du skulle göra. Även om det betyder att du drar dig undan och gråter i en månad. Om jag levt vidare som min bror tänkte sig, så hade jag klätt mig i röda klänningar varje dag och jobbat med något jag verkligen avskyr. Han trodde han visste vad som var bäst för mig! ;)

Svar: Jo, jag försöker leva som jag vill....men - det jag skulle vilja egentligen, är att lägga mig i sängen och dra täcket överhuvudet, och bli väckt när allt slutar göra ont....
Mrs Ordinary

Postat av: Åsa

Publicerad 2019-06-09 09:44:58

Fina du ♥
Ha inte dåligt samvete! Tänk inte "Tänk om". Fundera inte över vad din man kanske ville eller inte ville, för du kan aldrig få svar, så gör inte illa dig själv med sådana tankar ♥

Tillåt dig själv att sörja och få vara ledsen på vilket sätt som helst, ingen sorg är den andre lik och det finns aldrig ett rätt eller fel i sorg. Sorg är en enorm massa känslor som måste få utlopp och få komma ut, annars går en sönder i själen ♥

Ta en dag i taget. Sorgen och saknaden försvinner aldrig, blir bara mer hanterbar och en vacker dag faller man inte lika långt och lika länge som i början ♥

Önskar jag kunde krama om dig på riktigt men eftersom vi inte når varandra än via din blogg så skickar jag en stor kram via den ♥

Sköt om dig ♥








Svar: Tack....det är ju tur att det inte finns ngt rätt eller fel i sorg.KRAM tillbaka
Mrs Ordinary

Postat av: Sandra

Publicerad 2019-06-09 16:49:29

Jag ville bara säga till dig att när min pappa gick bort i cancer för ett par månader sedan så är det många gånger jag ringt till honom. Pratat med hans röstbrevlåda om allt jag vill säga. Det har hjälpt mig att få ventilera ut mina känslor.
Testa om du känner att du vill, kanske kan det hjälpa dig också!

Svar: Tack för tipset. Kommer nog aldrig att ta bort makens nr ur min mobil....Kram
Mrs Ordinary

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela