En riktigt jobbig dag
Vaknade i vanlig ordning efter för få timmars sömn. Hade bestämt mig för att idag skulle jag minsann pallra mig iväg till gymmet....
Satte mig vid datorn efter frukosten och började fila på versen som skulle vara med i begravningsannonsen. Ville verkligen inte ta någon befintlig, ville absolut skriva själv. Vet ni - jag satt säkert i 3-4 timmar och vände och vred på meningar och ord - men jag HITTADE bara inte de rätta orden, kunde inte få fram vad jag kände. De var som en känsla inom mig - men jag kunde inte få ner det till ord.
Jag fick till en början på versen, men sedan tog det stopp.
Skulle till kuratorn också, hade tänkt åka till gymmet innan. Fick för mig att jag skulle till kuratorn 13.30, tiden gick och jag insåg att gymmet skulle jag inte hinna till, så jag tänkte sticka ut och springa....men så blev jag kvar och försökte hitta rätt ord, ett tag till - och så skulle jag plötsligt inte hinna springa heller.
Kollade i min kalender och insåg att jag tagit fel på tid, skulle inte vara där förrän 14.30.
Ger upp försöken att skriva mer än vad jag gjort och mailar in det till begravningsbyrån. Bytte om och stack ut och sprang. Det blev de långsammaste 5 km någonsin😞
Efter ett par kilometer var jag på väg att ge upp....men till slut hade jag klarat av mina 5km, var fullständigt slut och nästan illamående och väldigt snurrig i huvudet. Otroligt irriterande då det aldrig någonsin varit SÅ jobbigt tidigare😖.
Efter ett par kilometer var jag på väg att ge upp....men till slut hade jag klarat av mina 5km, var fullständigt slut och nästan illamående och väldigt snurrig i huvudet. Otroligt irriterande då det aldrig någonsin varit SÅ jobbigt tidigare😖.
Sprang genom duschen, packade ner daimkakor och åkte iväg till sjukhuset.
Fick väldiga obehagskänslor när jag gick i korridoren.....men kunde konstatera att jag för första gången inte stressat halvsprang mot hissarna.
Jobbigt möte med kuratorn, hon är fantastisk, men det är sååå jobbigt att höra henne berätta om Uffe och vad han sagt, hans oro för mig & barnen och vår framtid💜. Sitter med en klump i halsen mest hela tiden.
När vårat möte var slut gick jag över till avdelningen. Dels för att lämna kaffebrödet till den fantastiska personalen, dels för att hämta Uffes vigselring. Personalen försökte få av den när han hade somnat in, men de lyckades inte. Männen som kom med bårtransporten hade dock fått av den, men då hade jag och barnen åkt därifrån, så personalen låste in den i sitt kassaskåp.
Kramar om alla i personalen, som jag träffar, och klumpen i halsen blir större och jag får kämpa för att inte bryta ihop.
På väg mot närståenderummet för hämta de saker som fanns kvar i kylskåpet, passerar jag "Uffes" rum.
För lite drygt en vecka sedan så levde han, och låg i sängen jag såg genom den öppna dörren.
Det är en otroligt bisarr känsla som sveper genom kroppen.
Jag hinner inte ens stänga bildörren på parkeringen innan jag fullständigt bryter ihop. Som en enorm våg bara sköljer alla känslor, som jag kämpade emot uppe på sjukhuset, över mig, om och om igen.
Grät hela vägen hem, och var glad åt att barnen inte var hemma.
Kände mig riktigt, riktigt nere under isen 😥
Vid 17 kom en kollega från jobbet, med blommor och en tidig 50-årspresent från trivselkassan som de anställda som vill, kan lämna bidrag till.. Blommorna gick i blått & vitt - Leksands IF:s färger, Uffes lag.
Skönt att prata av sig lite.
På kvällen är Pontus & Elin ute och meckar och fixar med moppen igen och inte en enda gång hör jag dom tjafsa med varandra. Jag älskar dom så förtvivlat mycket, de är mitt allt💗.
Idag gick Elin till skolan för första gången sedan Uffe somnade in. Det var skolavslutning....de började 10.00 och 10.15 får jag ett mess om att de är klara på skolan och att hon tar med sig ett gäng kompisar hem....
Avslutning på 15 minuter måste vara rekord.
2 av vännerna sover över.
CANCER - GO FUCK YOURSELF!
