ÅNGEST, sol, värme
Tack vare tabletterna sov jag ok inatt. Kör nog med dom resten av veckan. Livrädd för att vakna m ångest mitt i natten😱 .
Det kändes liiite bättre efter att ha varit i affären o handlat lite frukost, och fått i sig den.
Mandelbröd (som jag lyckades bränna i brödrosten), yoghurt & vatten (glömde köpa juice...)
Sedan gick jag tillsammans m M & H till kontoret för att lämna lgh kontraktet. Vi kom ju sent igår och de hade stängt.
Sedan gick vi till stranden. Det är sjukt varmt i luften, 35 grader i skuggan. Vattnet är underbart svalkande men inte kallt. Man kan vara i hur länge som helst 👍 .
Känslan av att vara nära "gråt-gränsen" ligger hela tiden och lurar.
Gick hem före de andra fr stranden då jag ju knappt varit ute i solen hemma och kände att det började bli alldeles för mycket för huden. Det är en bit att gå längst m stranden för att komma till lägenheten och tårarna brände bakom ögonlocken och det brast så snart jag kom innanför dörren. HATAR detta, vill ju bara ha KUL, och slappna av, njuta...
Men saknaden gör ONT, fysiskt ONT, i kroppen. En smärta som inte går att ta på 😢
Inser att jag är extremt beroende av LJUD. Lyckades inte starta tv:n igår - allt står ju på franska, men hittade ngn form av ljudanläggning. Har ingen sladd så att jag kan koppla in mobilen, men fick igång radion. Taskig mottagning och allt på franska såklart, men det är iaf ljud!
Hur hemskt det än är, så är mobilen verkligen min räddning. Dels skriver jag lite på bloggen när andan faller på, och det är faktiskt så att om jag bryter ihop - när tårarna börjar avta, så skriver jag ett stycke här, så känns det iaf lite mindre jobbigt.
Jag kör WordFeud på mobilen, surfar på FB och en del andra sidor. Det hjälper mig att skingra tankarna.
Min son är min hjälte just nu. Har precis pratat m honom i tfn. Bestämde mig för att INTE gråta, innan jag ringde, men så fort jag hörde hans röst så bröt jag ihop. Han är så jävla stabil & klok ❤️
Power napen på eftermiddagen blev det inget av, lyckades inte somna 😞
Vid 22 gick jag ner till M&H som hade förfest. Så många trevliga människor. Önskar jag bara kunde svepas med i all positivitet som är som en aura kring alla.
Fortsatte vid 23-tiden till en klubb, bra musik, bra stämning. Träffade gamla bekanta - trevligt.
Känner att jag är väldigt försiktig m alkoholen, vilket iof är bra, men anledningen är att jag ju saknar den trygghet som Uffe gav mig.
En trygghet som jag saknar SÅ mycket.
Vet ni - nästan varje gång jag bryter ihop så pratar jag för mig själv. Inte på det där knäppa sättet - bara rakt ut i luften, utan jag pratar med/till Uffe. Blir väl klassad som psykfall - men så är det iaf. Känner inte så många som förlorat din respektive så jag vet ju inte om det är "normalt"....men å andra sidan - vem avgör vad som är normalt eller inte...?
Blev inte tok-sen hem då jag är såååå trött efter dagen. Antar att det beror på att "inget kommer gratis" på något sätt - allt är en kamp.
Jag fortsätter att kämpa och hoppas att motståndet minskar lite för varje dag. Än så länge märker jag ingen större skillnad 😢
KRAMA LIVET❤️
