cancerborjantillslutet.blogg.se

Min stora kärlek och mannen i mitt liv, har drabbats av det värsta - en obotlig och aggressiv hjärntumör (Glioblastom multiforma, grad 4). Denna blogg kommer att handla om mig, antagligen blir den inte så positiv, men det blir min "ventil" - i en vardag som tagit en drastisk vändning. Tillägg: Den 4/6-2019, vid klockan 16 på eftermiddagen, så somnade mitt livs kärlek in. Lugnt och stillsamt med mig och barnen närvarande. Efter 400 dagars kamp mot sjukdomen, så orkade hans kropp inte mer.

Packar...anfall...jag blir så ledsen

Publicerad 2019-04-05 00:15:30 i Allmänt, anfall, asih,

Inser att jag allt som oftast gör irrationella saker, och det är såklart pga stress, jag fattar ju det, men klarar inte av att göra ngt åt det.
Funderar mycket på VARFÖR jag känner mig så tokstressad precis HELA tiden och jag tror jag vet varför (ja - bortsett från att mannen  i mitt liv sakta tynar bort inför mina ögon 😥).
Det är nog för att jag till varje pris vill försöka upprätthålla någon form av normalitet i tillvaron.
 
- Jag vill gå upp och göra frukost som vanligt - som vanligt innebär att jag är helt ensam, och i lugn och ro kan göra min frukost och när det är dags att gå till jobbet, då väcker jag make & dotter. I verkligheten flänger jag som en idiot på morgonen, klär på maken och fixar hans specialkost innan jag själv slänger i mig min frukost och åker till jobbet.
 
- Jag vill jobba heltid, och göra ett bra jobb. I verkligheten har jag precis gått från en 25%-ig sjukskrivning till en 50%-ig, vilket innebär att jag hinner med LÅNGT ifrån det jag borde. Att jag dessutom varit sjukskriven 25% sedan typ maj förra året, utan att ngr arbetsuppgifter försvunnit (förrän häromdagen) innebär att jag ligger låååångt efter med allt arbete 😡.
 
- Jag vill åka och träna efter jobbet, i alla fall 4-5 dgr/vecka. I verkligheten blir det knappt 1 gång/vecka....min rygg säger liksom upp sig om jag inte tränar 😖.
 
- Jag vill komma hem från gymmet och laga en god middag till hela familjen. I verkligheten lagar jag middag åt familjen, men utan någon större glädje (det har ju varit min "hobby" tidigare), samtidigt som jag måste försöka hitta lite roliga maträtter åt Uffe med tanke på den specialkost han äter - inte helt enkelt tycker jag. Och även om han säger att han kan äta samma mat varje dag - så finns inte det på världskartan i min värld!
 
- Jag vill sitta kvar vid matbordet och diskutera allt mellan himmel och jord. I verkligheten orkar inte Uffe sitta på en stol speciellt länge, utan jag och Pontus hjälper honom till soffan. Elin går till sitt rum, Pontus till sitt, och jag plockar undan disken och städar köket.
 
- Efter maten vill jag sitta i TV-soffan och mysa med min man. I verkligheten halvligger han där han ligger, och orkar inte sitta/ligga på något annat sätt - och jag sitter i andra änden på soffan....😔
 
Det är precis som om mitt stressade liv, i jakten på normalitet, är en del i att jag håller på att gå sönder. Min oförmåga att acceptera det som händer. Som om ifall jag bara kunde få in normaliteten i vårt högst onormala liv, så skulle allt bli bra igen....vem försöker jag lura egentligen?
DET KOMMER INTE ATT HÄNDA -  LIVET BLIR ALDRIG NORMALT IGEN!
.....ändå så fortsätter jag jaga....jag är inte dum i huvudet...jag fattar till 100% att det jag håller på med är fullständigt meningslöst....men - om jag slutar jaga det normala så betyder det att jag har gett upp - och DET, mina vänner, det finns inte heller på världskartan!
 
Nog om alla tankar hit och dit.
 
Idag jobbade jag 8-12. Fick totalt 3 kramar av 3 olika elever. Två som kommer nästan varje dag och vill ha "Dagens kram" och sedan en liten spelevink som vill kramas lite och sitta i knät och prata om allt mellan himmel och jord 🙂.
Handlade med mig "plockasjälv" sallad till lunch åt mig, Pontus & Uffe. Peppe var här när jag kom hem så Uffe hade trevligt sällskap.
Elin hade typ 3 kompisar här och bakada kladdkaka.....jag såg den aldrig när den var klar - det svishade bara till så var den slut.
 
Uffe och jag hade en diskussion, där han blev irriterad på mig, men där jag anser att jag hade rätt....han är bara så jävla envis...
Han ville duscha senare ikväll OCH han ville ta sig ner på undervåningen och kolla lite....
Då jag VET hur superanfådd han blir bara av att gå på toa, så sa jag att det väl  bättre att bara duscha idag, så kan han ta undervåningen i morgon....men se det passade inte riktigt....man kan ju tydligen göra båda sakerna....
Jag sa då att jag var orolig för att jag och Pontus inte skulle ORKA få upp honom för trappen om han själv inte skulle mäkta med. Envis som en röd gris - men han tjatade inte mer om undervåninge iaf.
 
ASIH hade varit på besök på fm med en sköterska, men på kvällen ringde de och ville komma tillbaka med en läkare - jag vet faktiskt inte varför. De kom vid 18.45, kollade vitala parametrar och tog ett prov för att se om han hade ngn infektion, vilket han inte hade. Jag konstaterade att det var skönt, för det hade inte känts kul att åka till GBG med dottern om han hade haft en infektion - det fick man ju äta upp lite senare...

 
Efter middagen så  ville Uffe ta den där duschen - en inte helt enkel sak nu för tiden.
Han har en rejäl plast"bräda" som man lägger över badkarskanterna som man kan sitta på. Jag hjälpte honom på plats, och sedan duschade han. Elin och jag började packa för vår Göteborgs-helg. När han var klar ropade han och jag gick in för att hjälpa till och torka honom. Efter det hjälpte jag honom att få benen över badkarskanten, men då hände något, från ingenstans blev han förvirrad och det kändes som om han skulle säcka ihop. Jag ropade på Pontus som kom upp och stod beredd. Jag hjälpte honom upp på fötter och med hjälp av gånghjälpmedlet och med P och mig på varsin sida, beredda att ta emot, så kom han iaf in till sängen.
Väl där så fick han stesolid av mig direkt, för att förhindra ett ev stort krampanfall.
Han försökte förmedla sig men det kom bara rappakalja, och emellanåt blev han irriterad för att vi inte förstod, och emellanåt såg han bara uppgiven ut.
Efter en stund fick han ur sig ngt enstaka förståeligt ord. Lyckades få i honom kvällsdosen av mediciner, och sedan somnade han. 
Kände att jag var nära tårarna för att jag hade det på känn....att något skulle hända - för det händer ta mig tusan något VARJE gång någon lite trevligare är på "G".
Jag vill ju så gärna åka till GBG med dottern, jag BEHÖVER komma iväg, och VI, Elin och jag, BEHÖVER få umgås lite bara vi två.....
Så nu sitter jag här, Elin och jag har packat väskorna, tåget är bokat, hotell är bokat - men jag har ingen aning om ifall vi kommer iväg😥.
FÖRBANNADE JÄVLA CANCERHELVETE!!!!!!!!!!!
 
CANCER - GO FUCK YOURSELF!

Kommentarer

Postat av: Robban

Publicerad 2019-04-10 02:22:29

Du skriver så väldigt bra så man vill verkligen läsa och följa. Men man blir väldigt ledsen över att det är som det är. Ni kämpar verkligen i motvind. Jag hoppas det vänder.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Mrs Ordinary

Gift med Ulf, som jag träffade 1988 i ett stall. Han var medryttare på en häst, jag tävlade en annan häst åt en vän, och ganska snart sa det klick. Efter 6 månader flyttade vi ihop, förlovade oss och köpte en häst. 1991 gifte vi oss, jag var nästan 22 och Uffe 28. 1998 kom sonen Pontus och 2004 dottern Elin. Hästar och ridning har jag hållit på med sedan 1975. Tävlat mestadels dressyr, även lite hoppning, men även provat på både fälttävlan och distansritt. Rider inte längre, men det gör dottern. Även sonen var aktiv i 10 år. Har ett stort intresse för matlagning, och är periodare när det kommer till bakning. Bor i en äldre tegelvilla i Tungelsta (mellan Sthlm och Nynäshamn). Arbetar på expeditionen på en låg- och mellanstadieskola. Uppdatering: den 4/6-2019, vid klockan 16 på eftermiddagen, så somnade mitt livs kärlek in. Lugnt och stillsamt med mig och barnen närvarande. Efter 400 dagars kamp mot sjukdomen, så orkade hans kropp inte mer.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela