Klagomuren, den digitala spypåsen
Så….nu kommer då en sån där jäkla helg igen….
Påskhelgen, som vi firat åtskilliga gånger tillsammans, uppe hos svärmor i Hedemora.
Nu är både svärmor & Uffe borta, och de lediga dagarna som kommer, är just precis det – lediga dagar, varken mer eller mindre.
Förhoppningsvis kommer sonen över någon av dagarna. Dottern har en vän på besök, misstänker att de kommer att hänga i stan.
Haft en period där kalendern ekar tom, men nu börjar den fyllas på, tack och lov.
Känner att jag fortfarande flyr undan tankarna så mycket jag kan – när ska den flykten ta slut egentligen?
Vill inte leva ensam, men är för rädd för att förlora, för att våga satsa 100% tror jag.
Och även om jag skulle gå all in – var finns alla seriösa män….?
Har en alldeles för lång lista på människor som betytt mycket för mig, men som nu är förlorade på ett eller annat sätt.
En del av dom finns kvar i levande form, men är trots det förlorade då de gjorde ett aktivt val att ta avstånd när Uffe blev sjuk. En del av dom finns inte kvar hos oss, utan i en livsform jag inte vet något om. Det har skapat ett enormt tryck inombords, av känslor.
En ballong på bristningsgränsen….känslor som tar sig olika uttryck, motsägelsefulla uttryck…känslor som inte går att stänga av.
Varje gång det kommer brev med önskan om bidrag, från Cancerfonden, så påminns jag, och kastas tillbaka i minnen.
Ska skriva till dom och be att de inte skickar sådant till mig mer.
Är fullt medveten om att Cancerfonden existerar ändå, och att de gör ett fantastiskt jobb, men jag orkar bara inte med att få deras brev med önskan om bidrag.
Har varit på mitt första möte med Cancerkompisar, tror inte jag varit riktigt ”redo” förrän jag låtit det passera lång tid efter att han somnade in.
Det var ett fint möte, på ett hotell inne i stan.
En del hade förlorat sina föräldrar och en del sina respektive.
Det kändes skönt att få prata med andra människor som gått igenom samma sak, som förstår vad man pratar om.
Att prata med en kurator eller psykolog blir ju inte samma sak.
Dom kommer ju ALDRIG att förstå, såvida de själva inte förlorat en närstående. De har ju ”bara” sina högskolepoäng, men det ger ju ingen genuin förståelse…..
Jag längtar till den dagen då alla minnen av Uffe handlar om det fina, det som var bra. Nästan alla minnen handlar fortfarande om sjukdom, och när jag blundar, för att se hans ansikte, så är det bara det av anfall, förvridna ansiktet som dyker upp framför mina ögon.
Som jag saknar att se honom framför mig, när han lade huvudet lite på sned, tittade med glittrande ögon in i mina, strök mig över kinden och sa ”Jag älskar dig mer än mest”.
Vill känna det, höra det, uppleva det.
Känner en tomhet, har liksom ingen styrfart och livet har ingen mening, inget mål.
Alla drömmar var det ju VI som hade tillsammans.
Hur gör man ens för att kunna drömma om något på egen hand?
Jag har ju aldrig ens behövt fundera på det.
Livet kantas liksom av en uppgivenhet som jag känner att jag inte kan påverka, iaf inte just nu.
Jag fortsätter att försöka fylla kalendern med roliga saker, måste ha saker att se fram emot.
Hoppas nu att våren kan göra sitt inträde, den är ju definitivt ett lyft i mörkret.
Ja – återigen andas hela mitt inlägg MÖRKER, och återigen – det är vad jag använder bloggen till.
Det finns ljusglimtar framöver, och det är det som håller båten flytande.
