cancerborjantillslutet.blogg.se

Kan inte livet bara vara lite snällt ibland?
Idag skulle Uffe ha fyllt 59 år, saknaden gör så jävla ont, och vissa dagar är så mycket värre än andra - den här helgen har varit sådan
Det känns som om man kravlar sig upp på fötter, upp från bråddjupet – men nej då – då klappar livet till en igen.

Det löjligaste av allt är att det som fick mig att gråta som ett litet barn idag, och som gjorde att jag kände att jag måste ”skriva av mig”, var att det återigen är stopp i det jävla köksavloppet, och vattnet rinner upp i garaget. 
Det var liksom droppen som fick mig att bryta ihop.

Uffes födelsedag, stopp i avloppet, mammas alzheimer eskalerar, någon jag tyckte mycket om visade en annan sida, har brutit arm/axel, urnsättning....för mycket negativiteter nu!

Känns som om det är så mycket som jag måste få ur mig just nu, så jag måste dela in det i ”kapitel”.

 

 

 

 

MAMMA

Om vi börjar med lilla mamma, hennes alzheimer har definitivt eskalerat. I somras fick hon åka ambulans till akuten, det visade sig att hon hade hjärtsvikt och proppar i båda lungorna. Tyvärr kunde de inte behålla henne på akuten, då hon inte lät personalen behandla henne. Hon var troligen alldeles vettskrämd, och på ett främmande ställe.

Hon fick komma tillbaka till sitt boende. Jag var bortrest när det hände men åkte till henne samma kväll som jag kom hem. Blev alldeles förskräckt över hennes skick. Hon andades otroligt ansträngt, fick inte fram några vettiga ord över huvud taget, och var väldigt trött. Men hon blev extremt glad när jag kom, även om hon inte vet vem jag är. Var hos henne väldigt mycket. I början vägrade hon att kliva upp ur sängen över huvud taget. Efter några veckor så gick det att köra henne i rullstol, men hennes sjukdom har nu gjort att hon inte längre kan ta emot basala instruktioner. Hon förstår inte alls rutiner/hur man gör vid tandborstning, toalettbesök etc. Det är tungt att se, och att ännu mer ha tappat kommunikationen (det lilla som fanns) med henne.

Efter en längre period i rullstol så har hon nu börjat gå igen, och hon går och går....och hon får ont i benen av det, men förstår såklart inte att om hon vilade lite skulle smärtan bli bättre.

Har försökt bläddra i gamla fotoalbum, för att få bättre kontakt med henne, men numera förstår hon inte ens vad ett fotoalbum är. Hon försöker riva ut fotona, hon tar albumet och ska försöka lägga det i fruktskålen.

Har försökt spela Vikingarna, Elvis, Björn Skift, Lasse Lönndahl för henne – alla hennes favoriter – men det är för döva öron.

Hon blir som sagt glad när jag kommer, men hon har ingen aning om vem jag är, men jag är iaf kopplad till ngt positivt för henne, för varje gång jag kommer kramar hon mig hårt, hårt och gråter förtvivlat – och det är HEMSKT!!!
För en tid sedan så gick det ngt virus på avdelningen så vi anhöriga uppmanades att inte besöka våra anhöriga på 2v – jag kände mig BEFRIAD!

Hur hemskt det än låter, så var det SKÖNT att någon annan sa att man INTE skulle besöka. Jag mår så dåligt varje gång jag har varit och hälsat på henne.
Personalen försöker få mig att försöka få mamma, att äta – för hon äter väldigt dåligt, men jag vill inte längre.
Jag har kommit till den punkten, att jag VILL INTE försöka få människor att leva, försöka övertala dom att äta, när de inte vill!

Jag har gått igenom det med min älskade man, jag försökte övertala fina svärmor att äta, bara lite, lite – ingen av dom VILLE. Dom ville INTE leva längre, dom var klara.

Och hur hemskt det än är, så är mamma klar med sitt liv också. Hon är ofta deprimerad, hon kan inte göra sig förstådd, hon kan inte ta hand om något alls rörande sig själv, hon är ofta ledsen, hon förstår inte alls vad som händer, hon vill inte äta, hon är orolig, alla är främlingar i hennes ögon......min mamma är bara ett skal av sitt gamla jag – och jag tänker INTE truga i henne mat!

Varje besök är som ett långsamt farväl, av någon som inte längre vet vem jag är, någon jag inte längre känner igen, och det är smärtsamt.

 

LIVET

Känns som om hela livet står på ”hold” just nu, känner att jag sluter mig mer och mer inom mig själv på ett negativt sätt. Kanske är det höstens antågande – tycker INTE om hösten, mörkret som gör sitt antågande, kylan, regnet. Har alltid varit så.

Det enda jag lyckats hålla i är träningen. Inte för att jag egentligen tycker om det, men för att min rygg tackar mig (och säkerligen resten av min kropp också).
Och SJÄLVKLART så ska det enda i mitt liv som funkat någorlunda, gå åt pipsvängen det med! Varför inte, liksom?

Hade varit på en fantastisk middag med allra bästa Sören, hans fru och lite fler av Uffes kollegor bl.a. Vi skiljdes åt, dom gick mot Slussen och jag mot Södra Station, via Medis.
Det är becksvart, tisdagsnatt, det regnar, jag går väldigt fort mot tåget med ansiktet nerböjt mot regnet. Pratar i mobilen med sonen, som ska komma och hämta mig vid tåget, när jag plötsligt snubblar på något som jag tror är en markplatta som sticker upp lite.

Stupar rakt ner i backen med en rejäl rörelseenergi framåt, och har inte en chans att ta emot mig. Slår i med höger axel, mobilen far iväg ner för trapporna mor Södra. Jag hör hur den slår i trappsteg för trappsteg.
Blir liggandes lite på höger sida, med huvudet åt vänster och hår för hela ansiktet.

 

Känner ingen smärta till att börja med, men det är som om kroppen ändå säger åt mig att inte resa på mig.
Ser underkroppen av en man som kommer upp för trappan. Han måste ha sett mig ramla, men han går bara förbi mig, ca 2-3m från mig.
Sedan känner jag smärtan i höger arm, och kan inte låta bli att skrika lite.

3 yngre killar dyker upp (gissningsvis 20-25 år) och frågar hur det är, och det första jag säger är ”Jag är inte full”, för det kändes som om den mannen som bara passerade, trodde det. Sedan ber jag att dom ska hämta min mobil ”Jag pratade med min son, han måste vara jätteorolig”. Fick min mobil, sonen har under tiden ringt Sören som är vid Slussen, i tron att jag blivit rånad, eller ramlat.
Får tag på sonen, berättar vad som hänt, och var jag är. Han ringer upp Sören igen och berättar var jag är.

Strax efter kommer Sören och ytterligare en av Uffes kollegor. De unga killarna har under tiden fått tag på några ordningsvakter, de ordnar fram filtar, där jag ligger på marken i regnet.
De kontaktar även ambulans, jag säger att armen är av och att jag äter blodförtunnande. Har sjukt ont vid det här laget.

Det var lugnande att ha Sören på plats, som pratade med mig hela tiden, även om jag inte svarade på allt. Vet faktiskt inte om jag var ”borta” till och från, det kändes nästan så. Stackars Sören.....det var även han som satt med Uffe, när hjärntumören gjorde sig påmind första gången genom ett epileptiskt anfall.

Efter 30 minuter hade det inte kommit någon ambulans, så väktarna ringde igen. Jag sa åt dom att säga att jag slagit i huvudet, och äter blodförtunnande.....

Tror det tog drygt en timme innan ambulansen var på plats. Det enda smärtstillande de hade att erbjuda var morfin, och det tål jag inte. De frågade om jag kunde rulla över lite på rygg, men det var en sådan fruktansvärd smärta att det var omöjligt. Men då jag försökte göra som de sa, så passade de på att ta tag i mig och lyfta mig till båren. Jag skrek rakt ut.....aldrig känt sådan smärta i hela mitt liv.
Ambulanssjukvårdarna sa att de fått felaktig information annars hade de kommit tidigare....

Jag låg och skakade något fruktansvärt, men fick varma filtar på mig, slutade dock inte skaka förrän efter ett par timmar....

På akuten ville de klippa sönder min absoluta favoritskinnjacka, men efter mycket bedjande och besvär, så fick vi av den utan att ta sönder den.
Tog lång tid innan jag fick smärtlindring då de ville ge morfin....sa att jag tål Ketogan, så efter mycket om och men så fick jag lite i infarten. Vet inte egentligen om det tog udden av smärtan direkt, men jag kände hur musklerna slappnade av.

Efter röntgen (som var allt annat än skön då jag var tvungen att röra min arm i olika vinklar) konstaterades att överarmen var rakt av högt upp. Såklart att det var höger eftersom jag är högerhänt.
Gipsa går inte när det är så högt upp, så det blev en ”slinga” isf en mitella.

Fick ytterligare en dos Ketogan och till slut, efter ca 7-8 timmar, blev jag utskriven med recept på en hög starka smärtstillande och en återbesökstid hos ortopeden samt ny röntgen, en vecka senare.
Brutala smärtor i ca 1,5v, och kände mig konstant lullig av tabletterna – som tyvärr inte tog bort smärtan.

Vid återbesöket fick jag se röntgenbilderna från akuten. Bortsett från att armen var av, så var själva ”axelkulan”, allra högst upp på överarmen, av, det stack ut en en längre del av utsidan av överarmsbenet mot huden (den delen hade gått tillbaka till rätt läge, vid återbesöket), samt ett benfragment som lossnat uppe på axeln.
Har nu varit på ytterligare ett återbesök, 2v efter händelsen. Det går åt rätt håll. Om 4v får jag börja med rehab. Om 6 månader är jag någorlunda återställd och om ett år ska jag vara helt återställd.....

 

 Nr 2 & 3 och lite till.....så slutade fallet.

 

Inte så himla lätt att klara sig med en obrukbar högerarm kan jag säga. Dessutom har jag jäkligt ont i höger armbåge, så den fick de röntga också, men det ser bra ut. Drog i båda knäna, så de är rejält blåa och det vänstra svullnade upp duktigt. En bula ovanför höger öga blev det med.

 

Har just lärt mig att om jag finner exakt rätt läge, halvliggandes i soffan, med en kudde under höger underarm och armen liggandes i exakt rätt vinkel – så kan jag med hjälp av vänster arm, lyfta upp högerhandens handled och lägga den på min laptop - och jag kan använda alla mina fingrar att skriva med. Minsta lilla högerarmen hamnar i fel läge, vi snackar millimetrar, så gör det sjukt ont.

Sitter jag HELT rätt - på centimetern, så kan jag ibland använda högra handens fingrar.....

Stackars sonen som precis flyttat, han fick vara här mesta delen av tiden den första veckan. Jag var så virrig av piller och smärta, så han såg till att jag tog rätt tabletter vid rätt tid – trots det lyckades jag i mitt virriga tillstånd, få i mig trippel dos under en natt.
Nätterna är för övrigt värst....inte kul alls.

 

Så – är det enda i livet som funkar, var träningen....så händer detta....
Just nu kan jag ifrågasätta exakt VAD som funkar i livet
Att försöka hitta det positiva blir mer och mer som en snårig djungel som man ska försöka ta sig igenom.

Ska livet vara så?
Att det ska vara en KAMP för att finna det fina, det positiva....?
Jag tror inte på någon Gud, tror mer att varje människa har ett livsöde, tilldelat sig. För en del faller ödets lott väl ut, och man får leva sitt liv utan tragedier och med en hälsa som står en bi hela livet. Och för en del faller ödets lott inte lika väl ut – och alla varianter måste finnas för att det ska bli någon form av balans.

Vilken ödets lott som är min, har jag börjat förstå. Om ödets lott är påverkbar?
Ytterst tveksamt...det är iaf min inställning för dagen (när jag inte ser något ljus i mörkret alls för tillfället)

Sedan är det ju det där med vad man väljer att visa upp utåt, för andra. Det är som att ta på sig kläder på morgonen – man tar på sig det ”skal” man väljer att visa upp, det där glada och glättiga....

Men skrapar man på den ytan, så krackelerar det fort. Lite som fasaden på ett hus – det har ju ett innehåll som berättar så mycket mer än bara den yta du möts av vid första anblicken.

 

ENSAMHETEN

Jag fattar inte egentligen varför jag inte bara ger upp. Det verkar inte finnas någon ärlig, seriös man därute.
Träffade ju en som jag verkligen ville lära känna mer, trodde jag hade gjort mig en bild av honom, som en riktigt fin man......men....jag MÅSTE kunna lita på den jag vill spendera tid med, måste känna mig trygg!

Stöter jag bort män av rädsla för att förlora igen...kanske är det det jag redan gjort?
Sedan måste jag själv bli bättre på att uttrycka vad jag känner, jag är ganska dålig på det – men det kan jag ju bara göra om det känns rätt...eller....helt ärligt, är nog dålig på det med.

Vet inte vad jag är rädd för, men något skrämmer mig när det kommer till stora känslor för någon. Har ju haft ynnesten att få vara ”head over heels in love” en gång i mitt liv, och det är en enorm tröskel – oöverstiglig känns det som, att tillåta dom känslorna igen....och än mer att förmedla dom.
Känner att jag blir mer och mer ”hårdhudad”, och det är inte på ett bra sätt alls.

Länge sedan jag var ute och träffade någon nu, har helt tappat lusten.
Men TVÅ män jag har träffat tidigare8, har haft hjärntumörer....vad är oddsen på det?
Tyvärr tappar jag intresset direkt då, blir alldeles för rädd....fast jag fattar att det ju kan drabba vem som helst, även ngn jag ev träffar i framtiden, som är frisk.

 

Lite trevligare ”kapitel” som avslutning, mest för att jag faktiskt måste påminna mig själv om att SE att livet inte bara är skit, trots att det känns så.

SEMESTERN

Vi hann med ett besök på fantastiska Gotland även i år. Besökte återigen en mängd gårdsbutiker, där Botvalde Gård är ett ”måste”.
Vi hälsade på Eva, i hennes mysiga pop-up butik Salvia, i Slite (finns även i Burgsvik). Vi fikade med Danne på ett, för oss nytt ställe, Café Kubanen – dit åker vi gärna tillbaka.

Lammgille på Frimis blev det också, lunch vid Sysne, lunch vid Kalkladan.....
Fina dagar med barnen.

 

 

Några dagar efter Gotland, bilade vi ner mot Uffes släkt i Tyskland. Vi började med en övernattning på Milling Hotel (aldrig mer!) på Lolland, för att dagen efter fortsätta ner till Aukamp, släktens gård, som ligger ca 7 mil norr om Hamburg. De har en grisgård, men även katter, hundar, kor, hästar – och senaste investeringen är asiatiska vattenbufflar. Jag var lite orolig då de knappt pratar engelska, och jag kan inte prata tyska (förstår en hel del), men det flöt på bra. Margret & hennes dotter Beke kunde vi prata engelska med, Heiko, Margrets man, kan tyvärr ingen engelska. Vi åt en god lunch med utsikt över kohagen, där det bara någon timme innan vi kom, hade fötts en kalv.

Vi var i grisstallarna så att Elin återigen fick chansen att gulla med kultingarna. Vi hälsade på hos kalvarna, och hälsade på Margrets & Heikos andra barn med deras respektive. Det är en stor gård med enorma landarealer. Vi åkte iväg med Margret ca 6 km från gården och tittade på vattenbufflarna som gick tillsammans med korna.

Sent på eftermiddagen så åkte vi vidare till svärmors födelsestad, Bad Oldesloe, där vi köpte upp hela lagret (14 st) av sockertoppar samt all Pott (rom) de hade på delikatessbutiken Peters (ska användas för att göra Feuerzangenbowle under många jular framöver. Efter det åkte vi Ahrensburg, där vi sov en natt på ett trevligt hotell.

Dagen efter blev det Bordershopen i Puttgarden, och därifrån raka vägen till en söt liten stuga utanför Ullared, som vi fått låna av fina Ji, i 2 nätter.
Vi stöp i säng.

Sedan var det då dags för besök på det stora varuhuset i Ullared. Denna gång klarade sig Pontus från panikångestattack och kunde stanna kvar i varuhuset tills vi var klara. Kan ha berott på att han handlade en hel del inför sin stundande flytt....

Dagen efter så packade vi om bilen för att få plats med allt – inte helt enkelt. Till slut kom vi iväg, och stannade till vid 3-4 gårdsbutiker på vägen, innan vi kom hem, vid 20.00 på kvällen.
Vi packade ut bilen, och sedan åkte jag direkt till lilla mamma. Hon hamnade på akuten (som jag skrev om tidigare), när vi kommit ner till Malmö, på vägen mot Tyskland.

 

 

Flytt

Ja – den dagen kom, när sonen köpte sig en lägenhet och flyttade hemifrån.

Jag fattar att man vill ha sitt eget när man är 24 år, det gör det dock inte enklare för mig, jag tycker, helt ärligt, att det är skitjobbigt att han inte bor här hemma längre.

Lägenheten är superfin, och han kommer att få det toppen där. Han har till och med en liten träterass och en gräsplätt med odlingslådor på baksidan. Det bästa av allt är dock att det bara är ca 15 minuters promenad från mig.....Nä, det allra bästa är hans omtänksamhet – han vet att jag och dottern går varandra på nerverna ibland, och han har sagt till Elin att om det blir alldeles för jobbigt här hemma, så kan hon bo i hans lägenhet ett tag, så bor han här – DET är sann syskonkärlek!!!
Barn flyttar – det är ju livets gång, men jag skulle ju inte ha varit ensam – jag skulle ju dela mitt liv, mitt hela liv, med Uffe.

 

 

 

 

Övrigt

.....lite blandade bilder....för att återigen påminna mig om att jag då och då har något som kallas för "liv".....