cancerborjantillslutet.blogg.se

Min stora kärlek och mannen i mitt liv, har drabbats av det värsta - en obotlig och aggressiv hjärntumör (Glioblastom multiforma, grad 4). Denna blogg kommer att handla om mig, antagligen blir den inte så positiv, men det blir min "ventil" - i en vardag som tagit en drastisk vändning. Tillägg: Den 4/6-2019, vid klockan 16 på eftermiddagen, så somnade mitt livs kärlek in. Lugnt och stillsamt med mig och barnen närvarande. Efter 400 dagars kamp mot sjukdomen, så orkade hans kropp inte mer.

Vem är jag numera....och räcker jag till....?

Publicerad 2020-04-21 23:04:16 i Allmänt,

Det dyker upp så många olika tankar, lite i vågor....dom snurrar inte runt i skallen hela tiden. De senaste veckorna har en sak fastnat i skallen - vem är jag numera?
Jag var ju jag - men bara tillsammans med Uffe - så vem är jag nu?
Hade han och jag träffats när jag var 35, så hade jag ju på något sätt haft "min egen" identitet. Nu träffades vi när jag var 18, innan jag ens hade funnit mig själv liksom.
 
Såhär står det på Wikipedia om "Identitet":
En människas identitet formas under hela livet eftersom den består av många olika egenskaper. Både sådana vi själva väljer och sådana vi inte kan påverka.
 
Jag formades ju till mig genom den tvåsamhet som vi levde i under 31 år, så på något sätt har jag tappat bort mig - tappat fotfästet....ska jag försöka hitta en identitet nu? Eller har jag en, som är tillfälligt på villovägar....?
Det dyker upp så himla många konstiga funderingar - tur de kommer i perioder, annars hade jag inte mäktat med.
 
En annan sak som "river" i mig, är att jag känner att jag inte "räcker till" just nu, när andra har det jobbigt. Jag har varit en sån där person som alldeles för ofta har haft "känslespröt" ute. Alltså - jag har hela tiden koll på om ngn mår lite dåligt, och känner då att det blir "min" uppgift att få den personen att må bättre. Har ofta, genom åren, lyssnat på kollegor som har kommit in på mitt rum och "öst" ur sig diverse problem, ilska, sorg - och jag har ABSOLUT INTE haft några problem med det.
....men - och det känns nästan egoistiskt - jag räcker inte till just nu, för att "ge" av mig själv, klarar det inte helt enkelt - och det stör mig!
Kan fortfarande känna av att någon inte mår bra - men jag kan inte ta till mig det, eller - jo, det kan jag, men jag kan inte "ta tag" i det😔.
Känner mig nästan nonchalant, för jag fattar ju såklart att jag inte är den enda i världen som upplever mig ha problem, eller inte må så bra....men jag antar att även det kommer att ge sig med tiden.
 
Tror även att Corona spelar in, livet ser ju lite annorlunda ut och inget går att planera, vilket ger mig en del tid för djuplodande funderingar - och det gillar jag inte😖.
"Plain & simple" skulle ju vara så mycket bättre....
 
På tal om Corona....är så ledsen för Elins skull, 9:ornas avslutningsbal är inställd, skolavslutningen (där hon skulle få spela solo på piano) blir inte av. Kan nästan känna hennes besvikelse i min kropp😥

Vad jag inte riktigt fattar, i allt detta, är FHM:s fokus på att ställa in te.x skolbalen ("sammankomst" - skolan ställer in med anledning av FHM:S allmänna råd) - där det skulle delta ca 90 elever (3 klasser i åk 9) - när flera hundra elever köar, tar i samma serveringsbestick och sitter tätt, tätt tillsammans FEM DAGAR I VECKAN - i skolmatsalen.....
Vet att jag såklart inte kan få svar på det här på bloggen - så ja - jag har ställt frågan till FHM👌.
 
Idag har vädret varit alldeles, alldeles underbart. Med tanke på att sommaren inte ser så "ljus" ut med tanke på viruset, så kan man inte annat än hålla tummarna för att det blir fortsatt vackert väder iaf.
Under eftermiddagen idag, så har jag, trots mina allt annat än gröna fingrar, varit ute i trädgården...denna gång, för ovanlighetens skull, så kändes det inte som ett "måste", utan lite avkopplande.
 
Här hoppas jag att det, mina icke gröna fingrar till trots, ska växa rödlök, gul lök, silverlök, lila morötter, gula morötter, persilja, gräslök & mynta. Man kan säga att jag odlar upp ett rejält smörgåsbord åt rådjuren😂....
 
Torkvindan kom på plats idag också

Köpte så gudomlig goda körsbärstomater från ett "jordgubbsstånd" vid vägen, förra sommaren. tog frön och torkade - hoppas nu bara att det blir tomater senare i sommar.
 
Potatis i hink (och kruka) på balkongen - färskpotatis till midsommar är förhoppningen....
 
24,4 grader på balkongen 21/4 - helt OK👌
 
Har fått en "läxa" av min kurator (ett led i att sluta vara stressad och sluta vara så kontrollerande) - så i morgon ska dottern laga middag, och jag får INTE sätta min fot i köket, än mindre tilltala henne under tiden hon fixar middagen😄😖.
I helgen ska vi stå för varsin rätt en av dagarna, och det blev så att Pontus kör förrättan, jag huvudrätten & Elin desserten - inte heller här får jag lägga mig i. Tror inte ni fattar hur svårt det är för mig....köket är liksom "my hoods" - på riktigt!!!
 
 
KRAMA LIVET💜
 
(har jag sagt att mina barn är fantastiska?💗)
 
 
 

Kommentarer

Postat av: Anonym

Publicerad 2020-04-22 18:38:27

Precis! Vem är jag nu utan han? Och vad vill jag göra nu? Vilka intressen har jag? Vad är roligt? Ett nytt liv. Kram från Åsa

Svar: Ja - hur ska jag någonsin veta vem JAG är....så känns det just nu iaf. Allt löser sig säkert, men vissa dagar känns mer hopplösa än andra....Kram
Mrs Ordinary

Postat av: Anonym

Publicerad 2020-04-23 09:34:34

Exact så känner jag oxå. På banala frågor som ska jag behålla grillen. Så var jag osäker på om jag kunde grilla själv? Tycker jag ens om grillat längre? Blir det för mycket minnen av Dan med en grillöl i handen. Nej bort med den. Träffade en sorgeterapeut igår frågade om jag var redo att jobba med min sorg???ingen aning. Hur mår jag? Ingen aning? Behöver jag filmkanaler längre? Svårt att följa handlingar i filmer, tycker inte ens om de serier vi älskade att följa. Jag fixar nyheter,Gokväll och fråga doktorn. Känner mig som en äldre tant haaha. Ja så annorlunda allt är numera.

Svar: Hos mig får grillen stå kvar, även om det alltid var Uffe som grillade. Sonen har tagit över den biten, med den ran. Själv tycker jag gasol är läskigt....föredrar grillkol - men lyckas sällan få bra glöd :(Märklig fråga från en sorgterapeut kan jag tycka....
Jag är SÅ tacksam för att jag får fortsätta träffa kuratorn från palliativa. Egentligen fick man bara göra det 3 månader efter tt dödsfall, men hon pluggar till samtalsterapeut och jag får vara hennes "försökspatient". Dock kan vi inte bara prata om Uffe, men jag har en rejäl ryggsäck att plocka ifrån.... och det känns jättebra att prata med henne.
Jag känner också att jag har blivit mkt äldre, men hoppas på att det är tillfälligt....

KRAM på dig
Mrs Ordinary

Postat av: Anonym

Publicerad 2020-04-24 14:39:39

Jag förstår dina tankar om vem är jag? Jag och min man träffades när jag var 20 så det blir till att hitta ”vem är jag”? Kram från Carina

Svar: Det känns som om JAG, är ju en person som formats tillsammans med min man....kanske ska man bara låta det vara så.....men just nu har jag tappat fotfästet....jag var ju bara JAG, tillsammans med Uffe....känner mig vilsen...Kram
Mrs Ordinary

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela