Tidsaspekten på sorg? Men en underbar weekend!
Vad är tidsaspekten på sorg….?
Var är handboken?
Var är personen med en massa utbildningar och högskolepoäng som klappar en på handen och säger – sådär, nu har det gått tillräckligt lång tid, nu är allt bra igen!
Det behövs ju inte för varje morgon tar jag ju på mig hyggligt snygga, eller iaf helt OK, kläder, trycker dit ett ansikte som kan avlossa både leenden och skratt, ett par skor- med eller utan klackar, och så går jag ut genom dörren och omfamnar en ny dag.
…..eller…..är det de facto en rustning jag tar på mig, en rustning för att skydda mig själv, skydda mig från omvärlden, skydda mig från tankar, skydda mig för livet – så som verkligheten faktiskt är – här och nu?
Jag skyddar ju faktiskt mig själv, för genom att låtsas att allt är som vanligt, så blir ju livet lite enklare än om jag går omkring och är ledsen hela tiden (och vissa dagar känns det verkligen som om jag skulle kunna vara ledsen HELA tiden!).
Jag skyddar ju även andra, för jag vet hur obekvämt det kan vara om man är tvungen att umgås med någons som är helt under isen och ledsen hela tiden.
Ler man mycket, även om man inte är glad, så påverkas man ju positivt på ngt sätt.😏
….och nej – här ”omfamnas” inte en enda jäkla dag – för jag är inte där ännu!!!
Och ingen kan tala om för mig när den dagen kommer, då jag KAN omfamna en ny dag!!
Är ju en sån galen trygghetsnarkoman så det är heeeelt absurt, och hela min trygghet har ryckts ifrån mig. Vissa dagar är jag bara så rädd att det ska hända mig något…..rädd att barnen ska bli av med sin mamma också...Rädsla bryter ner och förstör....måste försöka bryta det tankesättet!
Jag måste lära mig att leva med den vardag som den nu har blivit. Vardagarna är svårast, såklart. Allt annat är ju som en bonus på ngt sätt. Jag försöker göra en massa "kul" saker, saker som avviker från vardagen. Jag är nog till och med ganska bra på det. Och det är verkligen ett "andningshål", stunder så jag kan hamna i en bubbla av att allt är som förut, innan det svarta. Men livet består ju långt ifrån av en massa sådana dagar. Så - vardagsträning alltså.....men hur GÖR man? Känner att jag hatar mig själv på vardagarna. På helgerna så kan jag fly både vardagen och i viss mån från mitt (vardagliga) jag...
Bara att "träna"på, för det går int eatt ta några genvägar!
Nu släpper jag alla mörka tankar, för att skriva om den del av mitt liv som inte varit vardagligt, den delen som jobbar stenhårt med att KRAMA LIVET, och ta vara på tiden. När Uffe inte hade så långt kvar av sitt liv, så kom han till insikt med att han nog hade hunnit med en hel del i det liv han levt. Innan han blev sjuk kunde han ondgöra sig mycket över att han inte "hann med", att han hade så många drömmar (bl.a att segla jorden runt), men att tiden gick så fort. Han omvärderade ganska mycket när slutet närmade sig.
Jag måste lära mig att ta var på livet, och göra det bästa av det.
Så - här kommer en liten redogörelse för mina försök till "kramalivet" aktiviteter😄
Det började i torsdags, då jag fick umgås med fina Linda, som kommit upp fr GBG. Hämtade henne på em på hotellet hon bodde på, och så satt vi på Bryntes Backstage och drack bubbel. Innan vi og tåget till Friends så hann vi äte lite också
Sedan såg vi en fantastisk konsert med Cher. Alltså - kvinnan är SJUTTIOTRE år gammal, snygg som få och med en pipa som är helt otroligt bra fortfarande.








Nåväl - middag intogs på Locavore på 18:e våningen - ingen dålig utsikt därifrån kan jag säga!
















BIG MISTAKE - somnade typ 22.30, sedan drömde jag så himla sjuka drömmar, helknäppa, och jag upplevde att jag försökte skrika, men det gick inte, att jag satt fast och inte kunde komma loss mm mm, och för varje märklig dröm/upplevelse i sömnen, så vaknade jag - detta skedde typ en gång i halvtimmen och var ganska ångestfyllt, så 01.15 gav jag upp och tog en 1/2 tablett och lyckade sova ända till 8.
Efter en god frukost åkte vi hemåt. Det enda som stör mig otroligt mycket, är att så snart vi kom hem så ökade min stressnivå en sisådär 285%....ett klart förbättringsområde - kunna slappna av hemma också.....

Uffe har såklart varit med oss, i tanken såklart, och hans ring sitter på mitt finger hela tiden - så han är alltid med💗