cancerborjantillslutet.blogg.se

Min stora kärlek och mannen i mitt liv, har drabbats av det värsta - en obotlig och aggressiv hjärntumör (Glioblastom multiforma, grad 4). Denna blogg kommer att handla om mig, antagligen blir den inte så positiv, men det blir min "ventil" - i en vardag som tagit en drastisk vändning. Tillägg: Den 4/6-2019, vid klockan 16 på eftermiddagen, så somnade mitt livs kärlek in. Lugnt och stillsamt med mig och barnen närvarande. Efter 400 dagars kamp mot sjukdomen, så orkade hans kropp inte mer.

Svartaste svarta och djupaste djupa

Publicerad 2019-10-14 23:42:00 i Allmänt,

 
Känns som om jag är tillbaka ca 6 månader i tiden. Tillbaka till ångest, tårar, panik. Fattar inte vad som händer😔.
Eller är det en helt "naturlig" sorgeprocess - jag VET INTE, men det är sjukt jobbigt!!
 
Det började inatt - insomningstabletten funkade inte, det händer inte ofta. Jag fick en galen ångest....svarta tankar, panik över att verkligen BEHÖVA sova, men inte kunna....började prata med Uffe, så gott det gick mellan gråtattackerna....sträckte ut min öppna hand i hans säng i hopp om att få någon form av förnimmelse av hans hand i min....som så otroligt många gånger förr.....men...nej😔.
Slumrade till och från, fram tills klockan ringde 5.45. Kopplade in autopiloten och åkte till jobbet....kopplade på min jamennubörjarjualltåtergåtilldetnormala-fasad.
SÅ trött, SÅ nära ett sammanbrott hela tiden....blev inte bättre av att jag, efter samtal med försäkringsbolaget, fick reda på att försäkringen inte täcker om jag måste gräva upp och byta avloppsrör - vilket är ganska troligt
 
Åkte till gymmet, tänkte att om jag kör ett hårt pass så är jag nog trött ikväll, det borde förbättra mina odds att få sova. I bilen på vägen hem krackelerade fasaden.....det var länge sedan jag grät så förtvivlat i bilen....kanske har jag "samlat det på hög", kanske är det såhär en sorgeprocess ser ut - har ingen aning..... finns ju inte direkt någon handbok. Orkar inte ens försöka skriva något klämkäckt här....brukar kunna göra det - men det är bara en chimär - vem försöker jag lura egentligen....? Försöker jag lura mig själv genom små blinkemojis och "roliga" kommentarer? Sällan det ligger så himla mkt komik & glädje bakom....men genom att hålla den tonen så hoppas jag väl att det ska tränga igenom det bottenlösa svarta....
Grät när jag kom hem, inför Elin....kan bara inte hejda mig....hon åkte till stallet - jag förstår henne.....grät fortfarande när Pontus kom hem från jobbet, fick en kram och för ett par sekunder en lite lugnare känsla i kroppen....
 
Hade ett helt jävla berg med skitig disk, men kan ju inte spola vatten i köket.
Pontus diskade en hel del av det i badkaret, jag tog resten alldeles nyss.
Översvämningen i garaget är kvar - vattnet har inte runnit undan alls. Inte förrän på onsdag kommer spolbilen. Nästa vecka kommer en besiktningsman för att kolla om det kommit in fukt i väggen mot hallen (garaget ligger vägg i vägg med hallen) - skulle inte förvåna mig det minsta om så är fallet. Faktiskt nästan lika säker på att det är så, som att vi kommer att få gräva upp i garaget och hela uppfarten och byta alla avloppsrör....och ingen jävla försäkring som täcker det....för det är med all säkerhet gjutjärnsrör - och det finns ingen försäkring som täcker...inte heller om det är betongrör som är äldre än 30 år.....vilket dessa troligen är.....
Kan inte se saker i någon annan färg än svart just nu, svart, svart, svart.....
Vad skiter sig nästa gång, liksom??
Är så jäkla rädd att sjunka ännu längre ner i avgrunden, jag är ingen bra mamma, ingen bra vän just nu......
 
Ja, jag har haft en skitdag, och jag hoppas innerligen att morgondagen bjuder på något bättre. Ska dubbla dosen insomningstabletten.....måste.....få....sova!
Vad fort det svänger.....hade en sån fin dag med barnen i går, och nu mår jag såhär....eller är det så att de fina dagarna bara har varit "på ytan"....och mitt nuvarande mående har legat latent...och bara väntat på att få bryta ut?
Känner mig som en blöt fläck...vill bara känna Uffes armar om mig, få en klapp på kinden, se hur han tittar mig i ögonen och säger "det löser sig, det blir bra"💗
 
Ledsen att det blev ett så otroligt negativt inlägg, men denna gång har jag inte ens försökt att upprätthålla någon form av ytlig klämkäckhet.....pallar inte....
 
Trots att jag, för stunden, inte ens är i närheten av att klara av det själv - så önskar jag att alla ni andra tar chansen att
 
KRAMA LIVET
 

Kommentarer

Postat av: Anonym

Publicerad 2019-10-15 10:51:10

❤️❤️❤️

Svar: Kram
Mrs Ordinary

Postat av: Anonym

Publicerad 2019-10-15 16:10:19

Kramar om❣️

Svar: Kram
Mrs Ordinary

Postat av: Anonym

Publicerad 2019-10-15 21:32:56

Styrkekram ❤

Svar: Tack & kram tillbaka
Mrs Ordinary

Postat av: Åsa

Publicerad 2019-10-17 07:06:48

Önskar det fanns någonting jag kunde skriva som lyfte bort en del av sorgen ♥



Svar: TackKram
Mrs Ordinary

Postat av: E & J

Publicerad 2019-10-18 05:15:26

Kram från oss! ❤️

Svar: Kram tillbaka till er
Mrs Ordinary

Postat av: Anonym

Publicerad 2019-10-19 10:25:37

1000 styrkekramar

Svar: TackKram
Mrs Ordinary

Postat av: Anonym

Publicerad 2019-11-04 10:53:13

Sorgen tar den tid den behöver, och som du behöver. Den går aldrig över, den ändrar bara formen.
Kram

Svar: KRAM
Mrs Ordinary

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela