cancerborjantillslutet.blogg.se

Min stora kärlek och mannen i mitt liv, har drabbats av det värsta - en obotlig och aggressiv hjärntumör (Glioblastom multiforma, grad 4). Denna blogg kommer att handla om mig, antagligen blir den inte så positiv, men det blir min "ventil" - i en vardag som tagit en drastisk vändning. Tillägg: Den 4/6-2019, vid klockan 16 på eftermiddagen, så somnade mitt livs kärlek in. Lugnt och stillsamt med mig och barnen närvarande. Efter 400 dagars kamp mot sjukdomen, så orkade hans kropp inte mer.

Gårdagen var jobbig

Publicerad 2019-10-25 00:14:39 i Allmänt,

Igår skulle Uffe ha fyllt 56 år. Fattar ju att detta bara är den första av många "speciella" dagar, som kommer att passera framöver. Hans födelsedag, barnens, min, julafton, midsommarafton, nyår, bröllopsdag, påsk mm mm - dom där dagarna som man ofta umgås med familjen. Nu var han kanske inte alltid hemma alla dessa helgdagar, ofta var det ju någon turné - men vi hördes ju alltid av på födelsedagar såklart. Julafton var han alltid hemma, ofta även på midsommarafton, samt nyårsafton (han har varit borta 2 ggr på nyår, en gång m Uggla samt nyåret som passerade, då han gjorde Alcazars sista gigg - men då var Elin och jag på Cirkus och tittade🙂).
 
Känns som om det kommer att bli jobbigt med ffa julafton, men barnen och jag har bestämt att vi ska vara hemma, bara vi tre, och så får vi göra det bästa möjliga av det hela.
 
Pratade i telefon med min kompis Anette som ringde upp för att höra hur det var med mig💕 och lite senare ringde även Sören, kul att snacka bort lite tid, det var ett tag sedan💕.
Känner mig så otroligt tacksam för de vänner som "orkar" finnas kvar, för jag är inte världsbäst på att upprätthålla kontakten just nu....😔
Det finns såklart en viss oro för att de ska försvinna....en del har redan gjort det sedan tidigare....men, jag hoppas att de "står ut", och jag kommer att bli bättre på att själv ta initiativ till att höra av mig, jag vet bara inte när.....
Inser också, när jag tänker tillbaka på begravningen, att jag knappt minns något.... inte från ceremonin, inte från mottagningen, inte från 50-årsfesten. Blir lite ledsen över det. Minns ju knappt vilka som var närvarade, det var ju så väldigt många, och en del kände jag faktiskt inte ens igen. Gissar att jag träffat säkert 95% av alla, vid något tillfälle under de 31 år som Uffe och jag fick tillsammans, men jag har verkligen ett fullständigt värdelöst ansiktsminne😔.
 
Så många gånger under dessa år, som jag vart med Uffe på något jobb, och klivit fram till någon av hans kollegor för att presentera mig "Hej, Helena heter jag" och sträckt fram handen, bara för att få svaret "Hej, vi har träffats förr....". FY vad jag skäms - folk måste ju tro att jag är otroligt nonchalant....men jag LOVAR, det är jag inte!
Skäms också för att jag knappt kommer ihåg vilka jag fick alla fina 50-årspresenter ifrån. Skulle verkligen vilja tacka var och en av er....men jag minns ju inte😥.
Tack, tack, tack iaf - det får bli en kollektiv variant💕.
 
Var ensam hemma under kvällen (P jobbade och E var barnvakt), det händer inte så ofta - tack och lov (ensamhet som var något jag tidigare verkligen uppskattade, är numera något inte fullt så uppskattat....ibland är det dock skönt, men inte idag). Eftersom jag inte tyckte det var så kul just idag - så tog jag en lapp, från "lapp-samlingen" som Elin gjort åt mig - så kändes det lite bättre. 
 
 Hon är alldeles underbar och jag älskar henne to the moon and back💗
 
Ska verkligen försöka bli bättre på att:
 
KRAMA LIVET💜
 

Kommentarer

Postat av: Anonym

Publicerad 2019-10-25 13:14:33

Jag har en make som har palliativ cancer och just nu känner jag att jag bara går runt och väntar. Väntar på vad då? Kanske man kan undra, att han ska bli sjuk, dö, begravning. Det är en sådan makaber och absurd känsla. Men värst av allt är att jag har ett enormt kontrollbehov och jag vet inte hur lång tid vi har. Vad händer när det vänder?? Har så många frågor om hur prognos och symtom ser ut. Läkaren sa att när det är ngt månader kvar så säger hon till?? Men det ger mig sådan ångest att inte veta. Har du ngt råd till vem jag kan vända mig till för att få veta mer och vad jag "väntar" på. Det är helt ok om du inte svarar, du har ju fullt upp själv, och din blogg är så tröstefull och ärlig och varm. Sänder varma kramar.

Svar: Kan inte annat än hålla med dig - känslan är absurd, som om det bara är film,som om det händer någon annan!Jag hade (och har) också ett enormt kontrollbehov, och det gjorde inte saken enklare, men jag lärde mig med tiden, att släppa lite på kontrollen - för jag kunde ju inte påverka något.
Det borde finnas en kurator kopplad till den palliativa avdelningen som din man ligger på - fråga läkaren eller sköterskorna.
Jag vill gärna svara på dina frågor, och du får gärna maila mig på [email protected], så kan vi skriva där

STOR KRAM till dig
Mrs Ordinary

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela