En fin, men känslomässig helg
I går fm åkte Pontus och jag upp mot Tällberg (Elin åkte till Sundborn, på återträff m konfirmationsgänget igår), för att fira fina svärmor, som fyller 80. Vi hann till Klarastrandsleden....där började tårarna rinna (FAN också - de bara kommer ju😖). Landade "tillbaka" i alla resor till Karolinska....undra hur många gånger jag åkt den vägen - men i går var det första gången sedan Uffe dog, som jag åkte där igen.....alltså är det minst 6 månader sedan....tiden går fort...
Vid 14 kom vi till vackra Tällberg & Villa Långbers. Checkade in på rummen och sedan lite samling & fika m svärmor & släkten, 19 vuxna & 4 barn, lite frågesport blev det också. Barnens kusin Ebba & jag passade även på att byta rum med varandra. Efter ett par timmar var det dags att kila upp på rummen och byta om inför middagen. Det blev en jättefin kväll, med mer frågesport, god mat och fint umgänge.
Jag hade det jättetrevligt, men med en konstant känsla av saknad. Aldrig har jag umgåtts med den sidan av släkten UTAN Uffe. Kom isäng någon gång efter midnatt, med en rejäl ensamhetskänsla i kroppen. Det är lite som att klä på sig ett "Happy Face", gå in i rollen, och köra på. Vill så gärna vara NÄRVARANDE, men kommer på mig med att vandra bort i tankarna. Alla där är ju så hårt förknippade med Uffe💗.
Ingen dålig utsikt vid frukosten
Efter frukost & presentöppning idag, så åkte P och jag hemåt. Vi skulle plocka upp E i Sundborn, men var ute i väldigt god tid, så vi tog vägen förbi Kupolen i Borlänge. fick ringa KIA Assistans, då motorlampan börjat lysa😡. Inte första gången, samma historia för drygt ett år sedan, även då uppstod problemet efter en service....P köpte en OBD läsare, och den påvisade både det ena och det andra..... Beslutade ändå, i samråd m KIA Assistans att köra vidare. Så efter lunch i Kupolen styrde vi kosan mot Sundborn. Hämtade upp en glad dotter och åkte hemåt. Hade väl kört typ 30 minuter åtminstone, innan båda ungarna toksomnade😴.
Väl hemma så blev det middag och sedan satte sig E och jag och tittade på "A star is born". Inte supersmart antagligen....när sista låten spelades knäckte jag ihop helt, och jag blir så arg & ledsen på mig själv, men texten grep verkligen tag i mig💕
Här sitter Elin och skriver med sina vänner från Sundborn, och är glad och tillfreds efter att ha umgåtts med dem över helgen, och så förstör jag allt genom att vara ledsen.....😔.
Stängde in mig i sovrummet och grät, och grät.....amatörpsykologen i mig, tror att den här helgen antagligen har varit en ganska rejäl anspänning, som nu släppte.
Det var LÄNGE sedan jag grät så "genom hela kroppen".....det kändes som om det aldrig skulle ta slut, och saknaden efter Uffe kändes överväldigande.
Skönt att komma hem iaf, var supertrött i bilen, testade till och med att ta en RedBull (dricker aldrig det...) men inte sjutton blev jag det minsta piggare....
Inser återigen att minnet suger - på riktigt..... Har börjat med nya medicinen, och den ska tas i samband med måltid...inte så enkelt att komma ihåg då jag tagit den gamla (i typ 7 år), vid läggdags....
Ett nytt (till vänster), snyggt halsband, att ha på sig.....
Hittade även armbandet som Uffe fick i julklapp av mig för många år sedan. Den ena metallbrickan har lossnat, och jag sa till Uffe att jag skulle försöka få den lagad...sen...Men det finns inget "sen" - kom ihåg det - ni som läser detta, HÄR OCH NU!!!! Det är inte säkert det finns något "sen"......
Uffes armband. Vi hade en "grej" under många, många år, där jag sa "Jag älskar dig" till honom, och han svarade "Jag älskar dig mer än mest", mitt svar blev "Mer än mest GÅR inte".....och så sa jag "Jag älskar dig oändligt villkoslöst"....därav armbandet....det där armbandet jag skulle få lagat.....sen....💜
KRAMA LIVET💜
