cancerborjantillslutet.blogg.se

Min stora kärlek och mannen i mitt liv, har drabbats av det värsta - en obotlig och aggressiv hjärntumör (Glioblastom multiforma, grad 4). Denna blogg kommer att handla om mig, antagligen blir den inte så positiv, men det blir min "ventil" - i en vardag som tagit en drastisk vändning. Tillägg: Den 4/6-2019, vid klockan 16 på eftermiddagen, så somnade mitt livs kärlek in. Lugnt och stillsamt med mig och barnen närvarande. Efter 400 dagars kamp mot sjukdomen, så orkade hans kropp inte mer.

En dag med en hel massa funderingar

Publicerad 2019-10-08 23:56:46 i Allmänt,

Ja - det är konstigt hur olika dagarna ser ut....rent tankemässigt alltså.
Idag har jag haft en sån där dag som varit full av olika funderingar, MÅNGA olika.....
Sover sämre igen - trots sömntabletterna. Natten till måndagen var helt vidrig, skrapade kanske ihop 3 timmar, dock långt ifrån sammanhängande. Och stunderna mellan de korta sömntillfällena, är vidriga.....ångest och vrida och vända på sig. Jobbiga tankar som är ens konstanta följeslagare.
Natten till idag tog jag en insomningstablett, men sov ändå inte bra.
Känner att jag tar sömntabletter utifrån ett rent "bekvämlighets-tänk" på något sätt.
Jag menar - egentligen kanske jag inte ska ta en tablett en fredag eller lördag, då jag kan sova ut på morgonen efter....men - vem lurar jag - för "sova ut" existerar ju inte!!😔.
Handlar om att jag VILL sova - och sova HELA natten, jag VILL somna fort, och inte ligga & vrida och vända på mig - så, jag tar det jäkla pillret!
 
Nu till alla tankar som fullständigt invaderade mitt huvud idag (och nej, jag sitter inte och skriver och kommer ihåg allt jag tänkte på....jag har fuskat, och skrivit ner lite "minnesanteckningar" i mobilen - mitt minne är lika med noll...)
 
Jag märker att jag trivs väldigt bra med att te.x vara på gymmet - av den anledningen att jag inte känner någon där (jo, några känner jag, men de springer jag inte på varje gång). Jag behöver inte "förställa" mig, behöver inte klistra på den där "jagärgladochhargåttvidaremedmittliv" - fasaden. Det är på med lurarna, hög musik, och sedan kan jag se hur ledsen och sur ut som helst - det är ändå ingen jag känner där, ingen förväntar sig att jag ska vara "som vanligt". Troligtvis så förväntar sig inte mina vänner ett visst beteende utav mig, utan det är jag själv som sätter den "pressen" på mig - att leva upp till att vara "den gamla vanliga" Helena.....
 
Igår var jag så sjukt trött, efter bara ca 3 timmars sömn, så det tänkta gympasset, ersattes av att åka raka vägen hem och lägga mig i ett varmt bad. Var sååå frusen. Trots att jag var så trött - så kunde jag inte somna, varken på em eller på kvällen😖.
Hade dessutom ont i halsen...
Idag åkte jag till gymmet efter jobbet (men först lämnade jag in bileländet på verkstaden - få se om de kan komma fram till varför motorlampan blinkar/tänds)..
Hade dåligt samvete för att jag inte tog mig till gymmet igår - hade ju liksom väskan i bilen....
Hade dock ondare i halsen idag, så det blev ingen löpning på bandet, bara en 30 min PW, och sedan körde jag lite axlar/rygg. Försökte ta det lite lugnt.
Tänkte så otroligt mkt på Uffe mellan seten, vilket gjorde att jag försökte göra annat istället för att vila.....typ tåhävningar....för att undvik att tänka för mkt.
Är inte så jättebra på att göra "ingenting", och jag tror att det beror på att jag vill undvika alla tankar som dyker upp.
 
Undrar mkt över den här pressen jag sätter på mig själv - tycker att den har blivit mkt värre sedan Uffe försvann. Nu i efterhand kan jag tycka att jag är helt dum i skallen som ens åker till gymmet när jag har ont i halsen - men jag vet att jag antagligen kommer att göra det i morgon igen😱.
För - tänk om jag har ÄNNU ondare i övermorgon, då kanske jag inte KAN träna då - så det gäller att passa på medan man orkar....
Tycker nog att det sättet "funkar" för mig - men vad vet man....? Hur ska man veta om det är bra eller dåligt? Det är ju bra för att jag slipper fundera, men dåligt för att det kanske är just precis det jag behöver göra. Jag kanske bara "skjuter" upp funderingar och tankar....? De kanske "kommer ikapp" mig vid ett annat tillfälle? Är det då inte bättre att  allt kommer nu...?
 
Sedan har vi nästa problem.....jag har blivit LIVRÄDD för CANCER!!!!
Efter att ha sett  hur den jävla sjukdomen, sakta men säkert tog över Uffes (och mitt & barnens) liv - så är jag så RÄDD!
Det känns som om det bara är en fråga om tid, innan jag själv blir drabbad. Bara att skriva det, får mig att känna att jag utmanar ödet. Fläckar, blippar, knölar, ont i magen, det onda i mitt bakhuvud, smärtan i ryggen - ALLT blir nu till CANCER.
Mitt mentalt sunda jag, säger såklart att jag är urlöjlig - men det är, som bekant, inte alltid helt enkelt att styra sina tankar...
 
Ensamheten - jag som alltid ÄLSKAT att vara ensam - jag VILL INTE vara ensam, jag vill ha Uffe här hos mig!!! Det handlar inte om att det inte finns vänner att hälsa på eller ringa till....det är tanken på att vara E N S A M, utan Uffe, för all framtid😖.
 
Har en del roliga saker inbokade framöver, typ 5-6 helger i rad, där det är något skoj. Å ena sekunden ser jag fram emot det (vilket är en underbar känsla), för att i nästa sekund känna att "JAG VILL INTE", jag vill bara lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet.
Alla är olika, men för min del så tror jag verkligen att det är bra för mig att "tvinga" mig att företa mig saker. Hittills har det ju alltid blivit bra, även om mitt inre kan vara i fullständigt kaos - så blir det ju bra.
Men å andra sidan kan jag tycka att jag inte "gör det jag planerat", och att jag  är en människa med usel karaktär. Skulle kunna skriva en LÅNG lista på saker som borde/måste göras - men jag kommer mig bara inte för😡
 
Jag vill tro att Uffe finns någonstans, och att han faktiskt är stolt över mig, och att jag företar mig saker. När jag kraschade för flera  år sedan, och var nästan lika långt ner på botten som nu - så var det Uffe som såg till att "släpa" med mig ut bland folk (vilket var något jag absolut inte ville - ville inte träffa NÅGON). Det var han som kramade om mig när det svarta hålet slukade mig, det var han som peppade mig, det var han som vände mina svarta, negativa tankar.
Så - nu när jag försöker göra allt det han gjorde, på egen hand, så vill jag tro att han ler och gör tummen upp, för mig.
 
Till slut.....tror jag att jag kanske snöat in på att analysera ALLT i molekyler....det tror jag knappast min käre make gör tummen upp på...."Fundera inte så mycket, bara GÖR".....kan höra hans ord.....💕
 
Gissa vad jag gjorde under kvällen.....?
Japp - ingefära/citron/honungs dekokt....nu ska jag försöka mota bort det onda i halsen!

Tände en massa ljus i uterummet, och så åt jag och barnen middag där ute.
Tacogratäng blev det - det gick hem hos dom kan jag säga 🙂
 
 
KRAMA LIVET💜

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela