cancerborjantillslutet.blogg.se

Min stora kärlek och mannen i mitt liv, har drabbats av det värsta - en obotlig och aggressiv hjärntumör (Glioblastom multiforma, grad 4). Denna blogg kommer att handla om mig, antagligen blir den inte så positiv, men det blir min "ventil" - i en vardag som tagit en drastisk vändning. Tillägg: Den 4/6-2019, vid klockan 16 på eftermiddagen, så somnade mitt livs kärlek in. Lugnt och stillsamt med mig och barnen närvarande. Efter 400 dagars kamp mot sjukdomen, så orkade hans kropp inte mer.

Ska man behöva tjata sig till offerter?

Publicerad 2019-11-20 01:24:38 i Allmänt,

Tror avlopps/VA branschen har alldeles för mycket jobb! De är verkligen inte intresserade av "småjobb". Har nog mailat ca 10 företag, totalt, för att få in offerter på att byta avloppsrören under mark, som det blir stopp i.
INGEN av dom svarar....varför har man ens mail? Varför har man formulär på sina hemsidor där vi kunder kan skriva och be om offert???
 
Skrev till slut i gruppen "Vi som söker hantverkare" på FB, och då kom det iaf 2 svar omgående. I morgon kommer det ett företag som ska få lämna offert på att gräva upp och byta rören, så får vi se hur det priset står sig mot relining....
 
Sticker in med lite mer negativa saker.....ENSAMHETEN!!!!!
Jag menar E N S A M H E T E N - känslan av att ingen som inte har varit med om att förlora en extremt nära anhörig, kan sätta sig in i hur ENSAM man kan känna sig. En mor eller far som kommit till åren, är såklart jobbigt att förlora (jag vet - been there), men det är inte ens i närheten av samma sak som att förlora sin själsfrände, bästa vän och älskad livskamrat.....
Det är inte heller några känslor jag varken kan- eller vill, prata med andra om, de skulle inte förstå.
Jag saknar någon att luta mig mot, någon som står pall när jag bryter ihop, som kan klappa mig på kinden, och säga - det löser sig, lita på mig....den där personen som är den stora tryggheten....
Har alltid vetat om att jag är en trygghetsnarkoman, men det är nu först jag förstår hur enormt viktig, just tryggheten är för mig. Någon ryckte bort mattan under mina fötter, och jag står kvar, svajandes...utan att veta om jag ska få fotfäste igen, eller om jag kommer att ramla....
Livet bara snurrar vidare.....och det känns som om jag står vacklandes, lite utanför, och bara tittar på....som en smått förvirrad och vilsen åskådare....
 
Provade att köra lite avvänjning igen på sömntabletterna. Passade på i helgen och mellan fre-lör sov jag faktiskt helt OK. Mellan lör-sön....not so ok....4 timmar.
Vilket innebar att jag var sjukt trött på sön kväll, och satsade på att skippa tabletterna igen.... BIG MISTAKE!!!
Sov typ 1-1,5 tim i taget😖
Vid 05.15 gav jag upp - får sån himla ångest av att ligga i sängen utan att kunna sova...
 
Så - nu har jag kräkts klart
 
Avslutar i liiiite mer positiv anda:
 
Alltså - Elin, älskade, fina dotter.
I lördags var jag iväg och tränade med Anette, sedan åt vi lunch & fikade. Kom hem vid 17-tiden, när det var mörkt ute.
Vet ni vad fina dottern hade gjort???
Hon hade städat hela övervåningen, och fiffat såååå fint & mysigt med en massa levande ljus. Jag blir så glad när hon och/eller Pontus överraskar mig med sådana saker💖
Hon får inte tända braskaminen när hon är ensam, så hon startade en brasa på tv:n😂
 
Middagen blev väldigt god den dagen också, så jag lägger receptet här:
 Använde kycklingfilé i tärningar, som fick koka med ca 20-30 min, sedan tog jag pärlcouscous isf vanlig, samt mindre vätska så att det blev lite mer av en gryta.
 
Har ju i mångt och mycket tappat fotfästet, och jag greppar allt jag kan av saker som får mig att hålla kvar i lite av våra rutiner. En av dom sakerna har ju varit att vi försöker äta middag tillsammans. Det har ju aldrig varit enkelt med tanke på hur Uffe har jobbat genom åren, och antagligen är det därför det har blivit så viktigt för mig. Pontus jobbar ju skift så det funkar ju sisådär, men jag försöker iaf.
Är väl inne på typ 14 år nu med veckomatsedlar - rutinmänniska - jag???😆
 
 Såhär ser veckomatsedeln ut fram till v. 6 nästa år. Har listor fram till år 2024 (som bara fylls på vartefter jag hittar nya, spännande recept)......sa jag att jag gillar att laga mat (även om intresset mattats av lite i och med det som hänt)??? Sa jag att de flesta av mina vänner tycker att jag är mer eller mindre knäpp?
Men (har sagt det förr) - vem vill väl vara som alla andra?
 
Nä - nu är det sängdags. I morgon (hmmmm.....eller idag är det ju faktiskt) så ska jag på informationsmöte inför terminens betygssättning....min hjärna är ruskigt dålig på att ta emot information numera, så vi får väl se hur dum i hela huvudet jag känner mig efter morgondagen....
 
Såhär mysigt hade jag det under kvällen. Var frusen, så en brasa gjorde underverk. Och Elin hade röjt lite igen, när jag kom hem idag💗
 
KRAMA LIVET💜
 
 

Kommentarer

Postat av: Åsa

Publicerad 2019-11-20 06:25:52

Att gå igenom ett sorgearbete är så fruktansvärt jobbigt att ingen som inte vandrat igenom det, riktigt kan förstå hur vidrigt det är, på alla plan. Att sedan göra det med för lite sömn gör det än jobbigare. Försök att sova så mycket det bara går, behöver du, just nu, en tablett, ta den. Kroppen orkar inte hur mycket som helst. Ge den, den återhämtning som sömnen ger, annars är risken stor att du riktigt kraschar. Sköt om dig ♥

Svar: Det känns bara som om det blir lite av "falsk sömn" med tablettens hjälp. Ja, alltså jag sover ju bättre, men kan ändå vara galet trött dagen efter - som om sömnen inte "tagit" ordentligt.....Är så rädd för att bli beroende, men tänker att jag ska inte forcera att sluta helt, utan försöka minska till varannan dag, och kanske inte alls på helgerna, om det inte är ngt speciellt....
KRAM
Mrs Ordinary

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela