cancerborjantillslutet.blogg.se

Min stora kärlek och mannen i mitt liv, har drabbats av det värsta - en obotlig och aggressiv hjärntumör (Glioblastom multiforma, grad 4). Denna blogg kommer att handla om mig, antagligen blir den inte så positiv, men det blir min "ventil" - i en vardag som tagit en drastisk vändning. Tillägg: Den 4/6-2019, vid klockan 16 på eftermiddagen, så somnade mitt livs kärlek in. Lugnt och stillsamt med mig och barnen närvarande. Efter 400 dagars kamp mot sjukdomen, så orkade hans kropp inte mer.

GRATTIS älskade Uffe

Publicerad 2020-10-23 23:44:22 i Allmänt,

Älskade Uffe, idag skulle du ha blivit 57 år – varför kunde du inte ha fått bli det? Vad hände? Varför kunde vi inte bara ha fått bli gamla tillsammans?
 Vi hade ju bestämt det….vi skulle sitta där och titta på gamla bilder, se på gamla filmer och minnas….TILLSAMMANS.



Du ska veta att vi har det bra, barnen och jag. Jag LOVADE dig att ta hand om mitt liv, att inte gräva ner mig….att LEVA….jag försöker – men det är inte alltid så lätt….
När jag tittar i backspegeln, så fattar jag inte att jag ORKADE, fattar inte att DU orkade…
Sista turnén med Alcazar – repetitionerna på Subtopia, efter strålningen, när du var så otroligt sjuk. Tumören och cellgifterna gjorde att du var mottaglig för det mesta. Du åkte dit, kommunalt, med hög feber och en hosta som inte var av denna värld, hur jag tvingade dig till akuten. Du hade lunginflammation, läkarna ville inte att du skulle jobba – men du gjorde som du alltid gjort – sket i vad dom sa, och jobbade vidare.
Jag hämtade dig sena nätter, efter repen, körde hem dig, du var trött, så trött och hostade lungorna ur dig.

Turnén kom igång, jag körde in dig till Kungsbron, och du åkte iväg med nightridern, ett antal dagar senare hämtade jag dig, på morgonen. Detta upprepades från 5/10-18, till den sista spelningen på nyårsafton 2018.
Hostan gav inte med sig…den var vidrig, jag tvingade dig till akuten igen.
Man misstänkte nu att du hade en tumör på lungan också. Du genomled ett par riktigt otrevliga undersökningar där man tog biopsier på lungvävnaden. Man hade även sett en fläck på lungan vid röntgen.
Men du jobbade på, med feber och hosta….
Tack och lov var det inte cancer i lungan, fläcken försvann, och det gjorde hostan också – efter flera månader.

Turnén låg still i GBG ett par veckor, du hamnade på Sahlgrenska efter att ha ringt mig mitt i natten från hotellrummet. Du hade fått ett stort epileptiskt anfall och vaknat till liv på golvet bredvid sängen. Du hade svårt att göra dig förstådd….du hade skrikigt efter hjälp, men ingen hörde dig. Till slut hade du lyckats ringa mig. Efter ett antal samtal till receptionen (som inte var så hjälpsamma utan hänvisade till ”sekretess” trots att jag påtalade allvaret) så lyckades jag till slut, med hjälp av en hotellvakt, få tag på en kollega till dig på samma hotell, och du fick åka ambulans till sjukhuset. Den oron, att inte kunna vara hos dig, att du var 50 mil ifrån mig, det var fruktansvärt. Men du ville inte att jag skulle komma ner, och någon dag senare jobbade du på igen.....

Sedan tog turnén slut, och efter det så kändes det som om din kampvilja sakta försvann. Det var jobbet som hade hållit dig igång.
 Det gick fort….cellgifterna hade ingen verkan…man bytte till andra…inte heller de hade någon effekt….det fanns nu inte mer att ta till.
 Förlamningen i höger sida, som började med höger arm, fortskred snabbt. Från att du fick använda vänster arm, när den högra gav upp, till att du inte längre kunde använda höger sida alls, varken armen eller benet.

Alla dessa anfall som nu kom tätare och tätare. Så fort du plockade lite med fingrarna så visste jag att ett anfall var på gång….men jag visste aldrig vilken typ av anfall det skulle bli….stort epileptiskt, vilket innebar medvetslöshet & ambulans till akuten….afasi, där du inte kunde prata alls, förvirringstillstånd, där du kunde titta på mig men du kunde inte förmedla dig och såg på mig som om jag var en främling, eller att du pratade men allt var så osammanhängande så man inte förstod något. 

Pontus och jag ”byggde om” soffan, höjde upp, för att du lättare skulle kunna resa dig ur den.
Till slut kunde du inte göra det själv, till slut orkade jag inte ensam hjälpa dig upp, till slut var någon av barnen tvungen att hjälpa till….till slut insåg både du och jag att det inte fungerade hemma längre…..till slut grät vi tillsammans efter att vi fått besked om att du fått plats på en palliativ avdelning…

Ljuset i mörkret under hela denna vidriga tid, har varit alla vänner. Du fick så många fina besök på sjukhuset, och även om en del fick ställas in pga ditt mående, så vet jag att du uppskattade dom enormt.

Sedan Bryntes Backstage – det går inte att med ord beskriva känslorna som far genom kroppen. Så länge du orkade så satt vi i jacuzzin till sent på kvällarna, pratade om allt mellan himmel och jord och tittade på stjärnhimlen. Sedan, när din kropp mer och mer slutade samarbeta, så satt vi i uterummet, och fortsatte våra samtal om livets käftsmäll, och den framtid som du inte längre skulle dela med mig och barnen.

Sofias Änglar kom hit och fixade så fint i källaren, allt svartmögel är ett minne blott, annars hade jag nog inte kunnat bo kvar. Och Elin har älskat sitt ”tonårsrum” och varit hemma istället för att fly hemmet. Många gånger har hela golvet varit ockuperat av hennes vänner som sovit över.

Hon trivs fint på gymnasiet, och har faktiskt skrivit A på ett prov. Hon fick dessutom vara med och jobba på ”Årets Kock”. När jag hämtade henne den kvällen så sa hon att när hon hade varit backstage, så kändes det som att vara med dig på jobbet….och hon undrade om jag trodde att du var stolt över henne.
Den frågan har ju det mest givna svaret…självklart är du stolt så du spricker över henne, vilket såklart även jag är.

Pontus klarar sig fint på jobbet, och trivs bra. Han har äntligen insett att man kan spara pengar till ett framtida boende istället för att spendera allt på datorer och gamla bilar….
Det är ju allt jag kan önska – att våra barn trivs och mår bra. 

Redan för 3v sedan sa Elin att ”när pappa fyller år så ska jag baka en tårta”. Den har vi avnjutit efter middagen ikväll. Det var verkligen en ”Uffe-tårta” – en chokladtårta, och den var självklart dekorerad med blåa och vita färger, och lika självklart hade hon spritsat LIF på den…..
Inte nog med det.....när hon bakade så spelade hon Chris Rea-Driving home for Christmas - din absoluta favoritjullåt. Jag påtalade att det var i tidigaste laget, men det är DIN dotter, så hon bryr sig inte om sådant......

Den jävla cancern är i all sin fulhet, närvarande, och just som man tror att man har fått lite andrum, så slår den till med full kraft mot när och kära, och man kan inte annat än hoppas på det bästa.

Fina, älskade Uffe – vi klarar oss fint, men det var ju inte såhär livet skulle te sig, men det var så det blev. Jag hoppas du har det fint, var du nu är, och att du ser att vi klarar oss.

Allt går i vågor, och hösten är allt annat än min favoritårstid, men jag kramar livet allt jag förmår….och jag tror kanske att den här hösten inte blir fullt så jobbig. Du förstår – det finns någon, som gör att jag tror, att denna höst kanske blir lite lättare, någon som är fin på alla sätt och vis. Jag vet att du applåderar och gör tummen upp, om vartannat – för det var detta du tjatade på mig om…..att inte sluta leva…..att inte stänga några dörrar…..

Livet blir verkligen inte alltid som vi tänkt oss, men vi är skyldiga de som inte fått leva det fullt ut, att vårda det, att vörda det, och att göra det bästa möjliga utav det. Jag lovade dig att LEVA vidare, och det tänker jag göra!
Tänker på dig och på alla de år vi ändå fick tillsammans - som jag ska försöka behålla i mitt hjärta, istället för att sörja de år vi inte fick tillsammans.

 

KRAMA LIVET💜

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela