Bedragare, utförsluta och Cesardressing
Kommer saker och ting ”ikapp” nu….eller är det bara den jäkla viruset som börjar krypa under skinnet på mig?
Gissar att det är en kombination. Måendet, som ändå varit förhållandevis gott, håller en väldigt svag, men stadig kurs, nedåt just nu.
Får lite lätt panikkänslor, nästan som klaustrofobi, över att inte kunna leva ett ”vanligt” liv….ändå gör jag ju det – jämfört med en del andra.
Jag åker till jobbet varje dag, är på gymmet (håller såklart avståndet, vilket funkar ganska bra då det inte är så många besökare), storhandlar när det behövs….men jag kan inte bara åka in till stan med en kompis och ta ett glas vin på krogen hur som helst – det är ju knappast att räkna som en ”nödvändig” sak att göra. Saknar det sociala livet – men det är jag inte ensam om såklart.
Saknar Uffe enormt mycket – tänk vad det hade känts lättare om jag hade haft honom här hemma att prata med om allt elände som händer just nu.
Fredagar & lördagar somnar jag i princip varenda kväll, på soffan – en otroligt djup, obehaglig sömn – på gränsen till medvetslöshet, känns det som.
Barnen berättar att de pratar med mig, och jag svarar – ibland – men jag har inga minnen av det när jag ”vaknar till liv” igen. De kan verkligen tjata på mig, att jag måste gå och lägga mig, men det är nästan helt omöjligt att få kroppen att vakna till liv, så att jag kan resa mig och gå till sängen. Hjärnan säger åt mig att resa på mig, men kroppen lyder bara inte. Jag som egentligen är kvällsmänniska. Vardagarna går det bra – men på fredagen smäller det bara till…..
Har samtal med min kurator en gång i veckan, via nätet, och det känns bra att prata med henne. Eftersom jag är hennes ”övnings-patient” då hon utbildar sig till samtalsterapeut, så fokuserar vi inte på Uffes sjukdom/bortgång, utan vi gräver i min välfyllda ryggsäck. Sakta men säkert knyts saker och ting ihop, saker som hänt för mycket länge sedan, men som format mig och mitt beteende genom livet. Fascinerande att se den röda tråden. I mitt huvud finns en hel del att förändra - men det är verkligen inte lätt att omsätta i praktiken.
Har nyttjat ett presentkort hos en massageterapeut och kombinerat det med att gå till en fysioterpeut, intensivt under en period, för min nackes skull. Men den sist nämnda har nu gett upp, känns det som, eftersom jag inte blivit så mkt bättre, efter 8 behandlingar. Har ett besök kvar – då skulle jag få lite yogaövningar för nacken. Börjar mer och mer inse att smärtan från min artros, skolios & diskbråck i nacke & ländrygg är något jag kommer att få leva med – och det sätter sig också på humöret.
Är det såhär livet ska vara nu? Halvdeppad, ser allt som ett grått töcken, inte kunna planera in några roliga begivenheter, ensamhet…..jag FÖRSÖKER verkligen, men de senaste dagarna har varit lite sämre och jag ser ju ingen större ljusning. Inser ju när jag tittar på alla bilder, att jag ju ändå har haft en del underbara stunder – kanske är jag bara gnällig, men det är inte kul nu!😔
Har dessutom blivit utsatt för en jävla bedragare på Blocket 😡 Jag ska berätta, men det är inte säkert ni fattar, för jag gjorde det knappt själv först.
Annonserade ut en iPad (som jag köpte till Uffe när han låg på palliativa, lite visste jag att han skulle somna in bara ett par veckor senare – han använde den bara ett par gånger) för 5500:- (nypris 7600:-) En man hörde av sig och skulle ha den. Hans ”svåger” swishade mig 4100:-, resten skulle han betala kontant. Han dök upp, jag berättade att min man, som avled i somras, bara hade använt den 2 ggr. Jag fick 1400:- kontant och han åkte iväg i sin svindyra Merca. Såg att han stannade en bit bort ett par minuter, sedan kom han tillbaka, vevade ner rutan och frågade var laddsladden var. Jag sa att den antagligen blivit kvar på sjukhuset. ”Jaha, men då måste jag köpa en ny”. Ja – du får nog göra det, svarade jag och sedan åkte han (jag tänkte att med den bilen kan inte en laddsladd vara hela världen).
Några dagar senare ringer min mobil. En kille presenterar sig och undrar om min son säljer ett Nintendo. Ingen aning säger jag, han håller på en del med spel, men jag har ingen koll. ”Min pappa har swishat dig 4100:- för ett Nintendo den 26/4, som skulle skickas till mig” säger han, och jag svarar att det tror jag inte, för om min son säljer något så vill han nog ha pengarna själv. Han är påstridig, och jag går in och kollar swish-historiken. Svarar honom att jag fick in 4100:- den 26/4, men att det var för en iPad jag sålde.
Då uppdagas det att den här killens pappa (som skulle lägga ut för Nintendot (killen är i 30-årsåldern)) har swishat 4100:-, till MITT nummer, på uppmaning av den man som köpte iPaden av mig - och som då alltså även "sålde" ett nintendo till killen vars pappa swishat mig. Jag tror såklart att pengarna kommer från mannen som köpte iPaden, men i själva verket kom de från pappan till killen som trodde att han skulle få ett Nintendo skickat till sig…..
Jag har handlat i god tro, liksom den andra killen(s pappa). Pengarna har jag redan ”investerat” i en ny ring som en guldsmed ska göra av min och Uffes vigselringar. Killen vill att jag betalar tillbaka till honom. När jag var till polisstationen och gjorde en anmälan så kunde inte polisen svara på vem som har ”rätt eller fel” då båda handlat i god tro. (Killen berättade att han gjort samma misstag för ett par månader sedan och swishat 3000:- för ett Nintendo som heller aldrig kom…).
Nu har jag fått ett sms där killen ska prata med en jurist, och så hotar han med kronofogden, om jag inte betalar honom 4100:-.
Bring it on, säger jag bara – jag hade tänkt föreslå att jag skulle betala tillbaka hälften av pengarna, men med den attityden så kan han gott och väl ta och prata med jurister och kronofogde.
Känns som om det ena negativa avlöser det andra, kan man inte bara få slappna av i lite mer än en månad i taget – är det för mycket begärt???
Så – nu har jag digitalkräkts av mig för denna gång.
Här är lite bilder från tiden som passerat sedan sist.