cancerborjantillslutet.blogg.se

Jag tycker själv att jag rent mentalt blivit lite ”lugnare” i mitt tänk – men det finns en sak jag har blivit MYCKET räddare för – C A N C E R!!!
Corona rör mig inte ryggen, helt ärligt – jag ORKAR bara inte vara orolig (fast jag kanske borde eftersom mina lungor inte är 100%-iga).
Jag är till och med lite less på alla rubriker, som allt som oftast säger emot sig själva. Ena dagen är det si, och andra dagen så.
Antingen väljer jag att oroa mig, dvs. jag genomlever mina dagar framöver, med en konstant oro för att bli smittad – något som förhoppningsvis inte inträffar. Eller så väljer jag att inte ödsla energi på det, utan försöker att L E V A mitt liv till fulla VARJE dag.
Alternativ 1 innebär att jag INTE kommer att leva mitt liv till fullo, utan jag kommer att må mer eller mindre dåligt varje dag, av oro, för något som troligtvis inte kommer att inträffa. Inte heller vet jag hur länge jag kommer att vara tvungen att oroa mig….när jag rent krasst kan falla död ner typ nyss.
Jag väljer alternativ 2 – alla dagar i veckan – också av den anledningen att jag kan falla död ner…..typ nyss…..

…….men…..vissa dagar kan jag inte låta bli att, inte bara oroa mig, utan till och med vara lite rädd…..för att drabbas av cancer. Har haft ont i magen till och från i ett antal veckor – och min direkta tanke är att det såklart är någon form av tumör…mitt onda i bakhuvudet (som jag haft i över 2 år nu, till och från), är ju såklart också en tumör……
Det är en rädsla som är fullständigt ologisk, och jag kan se mig själv ”utifrån” och fatta att tankebanorna är uppåt väggarna, men lika förbannat är det svårt att stoppa dom. Men jag jobbar med det, att försöka ”styra om” dom tankarna – vill INTE styras av rädsla. Tror att det beror på att jag har sett den mentalt starkaste människa jag någonsin känt, sakta brytas ner av den vidriga sjukdomen, intill oigenkännlighet – och det skrämmer mig. Att den jävla fläcken på en röntgenbild, så fullständigt monterar ner en människa, bit för bit….

Ensamhet……funderar mer och mer på hur min framtid ska te sig…..
Vem vill ha en sån som jag, liksom, men en massa befästa olater och en massa tungt bagage…..och vill jag ens ha någon…..?
Det var ju inte såhär min framtid skulle te sig , jag & Uffe skulle ju bli gamla tillsammans, det pratade vi ju om då och då. Det var ju när vi blev gamla som vi skulle sitta och bläddra igenom alla gamla fotografier och alla videofilmer. Vi skulle skratta och minnas TILLSAMMANS ju. Det blev inte så, jag är ensam med minnena – ingen att dela dom med, ingen som upplevt dom tillsammans med mig.
Ena dagen kan jag tycka att det är nog helt OK att vara ensam resten av livet, för att nästa dag bli rädd av bara tanken.

Kanske är det därför jag försöker fylla helgerna med kul saker, för om jag inte har något inplanerat, hamnar jag fortfarande gärna i soffan, timme ut och timme in – med det konstant malande, dåliga samvetet att jag BORDE verkligen ta tag i saker, jag menar – det är inte direkt brist på saker som borde fixas! 
Dessutom – att ta sig iväg på helgerna innebär mindre tid för mörka tankar – och det bara måste ju vara något positivt. Jag fattar ju såklart jag inte kan vara borta hemifrån varenda helg, och det är jag ju såklart inte – men än så länge behöver jag saker, roliga saker, att se fram emot.
Jag ser dock fram emot den dagen när jag kan vara hemma en helg, och må bra hela tiden.

På tal om helger – jag har faktiskt haft en fantastisk sådan!
I fredags bjöd fina vännen Anette mig på Pernilla Wahlgrens show ”Hybris” på Cirkus, det var verkligen en skrattfest från början till slut (och jag är ingen Pernilla ”fan”) – vilka härliga skådespelare som är med, inklusive en favorit – Ola Forssmed.
Vi fortsatte sedan till Himlen innan vi tog oss hemåt.

På lördagen var det dags igen, och det var inte vilken lördag som helst…..
Tack vare Uffes kollegor, så var A och jag på Friends och såg Mellofinalen, som vanligt en fantastisk tillställning, även om min favorit Anna Bergendahl inte vann. Kul också att träffa en hel del av teknikerna & annat löst folk 😉– alla är ju på något sätt en del av Uffe, han blir mer närvarande för mig, när jag träffar dom – jag veeeet – det låter säkert weird, men så känns det för mig iaf – ni får tycka vad ni vill.

Efter finalen blev det busstransport till Berns och efterfesten. Galet kul hade vi, roligt att se alla artister uppträda igen, på ett mycket mer avslappnat sätt, och bra musik spelades det både före & efter. Jag hade så sjukt ont i fötterna….klackar i typ 7 timmar – att jag inte lär mig????
Vid 3-tiden på natten gav vi oss av hemåt.
Söndagen blev verkligen den vilodag som den är avsedd att vara!

Måndagsmorgonen började ju inte toppen direkt – min bil gick inte att låsa upp. Trodde först batteriet i nyckeln tagit slut, så jag testade med extranyckeln, men det var stendött. Superstressad väckte jag stackars Pontus, och fick låna hans bil. Senare på förmiddagen så lyckades P låsa upp bilen manuellt, men då gick larmet igång (men stängdes av efter ca 30 sek), men bilen kunde han inte starta. Han kopplade ur och i  batteriet, och sedan funkade allt igen…..
Men nu står den iaf på verkstaden så får vi se om de hittar ngt fel på den. Verkar som om jag fått ett måndagsexemplar….vet inte hur många gånger den varit på verkstaden nu, den är ju ändå ganska ny. Vi köpte den efter att Uffe fått reda på att han hade en obotlig tumör. Han ville att jag skulle ha en 4-hjulsdriven bil, och en med bra garantier, och KIA har ju 7 år – så, så fick det bli….men tydligen då ett måndagsex.

Ny vecka – nya möjligheter, fånga dagen och allt det där, ni vet.

 

 KRAMA LIVET💜