cancerborjantillslutet.blogg.se

Min stora kärlek och mannen i mitt liv, har drabbats av det värsta - en obotlig och aggressiv hjärntumör (Glioblastom multiforma, grad 4). Denna blogg kommer att handla om mig, antagligen blir den inte så positiv, men det blir min "ventil" - i en vardag som tagit en drastisk vändning. Tillägg: Den 4/6-2019, vid klockan 16 på eftermiddagen, så somnade mitt livs kärlek in. Lugnt och stillsamt med mig och barnen närvarande. Efter 400 dagars kamp mot sjukdomen, så orkade hans kropp inte mer.

Det finns en sak jag ångrar SÅ mycket

Publicerad 2020-02-14 00:05:42 i Allmänt,

OK…..mycket funderingar…..ibland känns det som popcorn i skallen…..och nästan alltid ”poppar” dom upp på gymmet eller i bilen.

De senaste veckorna har jag hamnat i en del djupa svackor, alltså ”jagkaninteslutagråta” svackor – och jag har ingen som helst aning om VAD som utlöser dessa dagar. Har försökt hitta den utlösande faktorn, så att jag ska kunna undvika eländet – men, nope – vet inte vad det är.
I vanlig ordning är det i bilen jag bryter ihop.
Jo – ett tillfälle kan jag sätta fingret på vad som utlöste det hela – det var ett par km hemifrån, och utan förvarning, så spelades ”Vågorna” på radion (den spelades på Uffes begravning) – det var som att trycka på en knapp…..tårarna sprutade.
När jag sedan kom upp för trappan hemma (och hade torkat tårarna och bet ihop), så ser jag att Elin städat övervåningen till tiptop skick och tänt en massa ljus…..då svämmade ögonen över igen – av glädje…
Ja – känslorna ligger ibland väldigt ytligt.

Har haft en del ångest för saker som jag gjorde det sista halvåret som Uffe levde, eller kanske för saker jag INTE gjorde. Har funderat så himla mkt på hur han egentligen mådde, innerst inne. Han sa att han inte var rädd för att dö, att han inte hade ångest. Jag kan inte ens fatta, att man INTE har ångest när man ska dö.
Man ska ju inte ångra saker i livet (något U och jag pratade mkt om under alla år tillsammans), men jag ångrar faktiskt en sak – väldigt mkt.

Uffe dog en tisdag, helgen innan var riktigt dålig, han mådde uselt, hade ont, var förvirrad (ringde mig flera ggr/natt) – en jättejobbig helg helt enkelt. Jag var där både lördagen och söndagen, många, många timmar.
Vi hade bestämt, sedan en tid tillbaka, att jag INTE skulle vara där på måndagen. Kuratorn hade pratat med både mig och Uffe om att jag, för att orka med, skulle ”ta ledigt” från att åka till sjukhuset, så vi hade alltså bestämt måndagen som ledig dag.
Jag ringde Uffe vid lunch, och vi pratade ca 30 minuter. Han mådde mycket bättre än i helgen, och det hördes på honom också, han lät bra mycket piggare och var inte alls förvirrad. Det kändes mkt bättre efter att jag hade pratat med honom, och jag kunde slappna av. 
Sedan, 8.30 på tisdagsmorgonen, när jag var på jobbet, så ringde läkaren och meddelade att jag nog borde komma till sjukhuset då U var sämre.
Han öppnade inte ögonen mer, jag kunde kommunicera lite med honom, han svarade ”ja” och ”nej” på mina frågor. Strax innan 12.00, så viskade jag i hans öra, ”Jag älskar dig”, och han svarade med den enda hela meningen, ”Jag älskar dig mer”, sedan sade han inget mer innan han somnade in vid 15.30.
Jag ångrar SÅ, SÅ mycket, att jag inte var hos honom på måndagen, jag ångrar det så det gör ont i kroppen😥. Jag hade så gärna velat sitta där hela dagen, han hade ju en BRA dag (det var inte så många sådana på slutet), och han var inte förvirrad. Som jag hade velat sitta där och prata och kramas….om jag bara hade vetat att han skulle bli sämre så fort (läkaren sa också att det gick extremt snabbt på slutet, alltså på tisdagen).

 


Mitt sista SMS till Uffe skickade jag dagen innan han somnade in. Han öppnade det samma dag, men de sista veckorna klarade han inte av att skriva på telefonen. Jag skrev dock sms till honom varje dag, som han läste. Har inte raderat våra sms på flera år, och det kommer jag nog aldrig att göra💗

 

Ett annat dåligt samvete är att jag försökte upprätthålla lite av ”mitt” liv, under hans sjukdomsperiod. Ja, jag var på sjukhuset i princip varje dag i lite över 2 månader, ofta ca 6 timmar/dag – MEN jag valde också att åka och träna då och då, jag valde också att ta en fika med kompisar då och då (men jag missade såklart inte att vara på sjukhuset dessa dagar). Jag kan, såhär i efterhand, känna ånger över att jag valde mig själv före honom, trots att jag alltid kollade med honom att det var OK att jag gjorde dessa saker. Tänker att om jag INTE gjort dom sakerna, kunde jag ha varit på sjukhuset med honom istället….men ibland sov han timme ut och timme in, ibland var han bara irriterad (pga tumören), ibland förvirrad….
Försöker nog rättfärdiga mig lite genom att skriva ovanstående, känner jag.....😟

Kommer ihåg att jag brukade smita ut i uppehållsrummet när han sov, men han blev så arg när han vaknade och jag inte satt kvar bredvid sängen. Det spelade ingen roll att jag försäkrade honom om att jag ALDRIG skulle gå utan att säga hejdå, att han bara behövde ropa på mig, för jag satt tvärs över korridoren. Försökte förklara att det var jobbigt att sitta i flera timmar och titta på ngn som sover, att jag ville försöka träffa andra som kanske var i min sits (i uppehållsrummet)….man han accepterade inte det – jävla tumör.

Börjar tänka mer och mer i termen ”när är man färdig-sörjd”, alltså – när anses man vara ”klar” med sin sorg. Det självklara svaret är att det såklart inte finns något svar på det! Att det naturligtvis är individuellt. Men det är inte så enkelt faktiskt, och nu kan jag såklart bara tala för mig själv, men jag är med i en grupp och upplever att jag inte är ensam om dessa tankar….
Känslan är att OMGIVNINGEN tycker att det ”får räcka med sorg”, ”nu borde hon ha sörjt klart”, ”kom igen nu – gå vidare”. Men sorgen försvinner INTE, utan den är under konstant bearbetning, och i viss mån, en konstant förändring. Och nej, ingen har sagt det jag skriver här ovan till mig, utan det är bara en känsla, som jag såklart äger själv….
Kan känna själv, ibland, att ”nä – nu får det väl ändå vara nog”, men det GÅR INTE att styra det, det vet alla som varit i den här sitsen.

Var hos kuratorn idag, gräver mig djupare och djupare ner i min ryggsäck, vilket såklart är tufft, men det känns på något sätt väldigt skönt, och som att det verkligen var dags att påbörja det jobbet nu.

Sedan har jag anmält mig, och påbörjat, en föreläsningsserie, som kommunen tillhandahåller, ”Älskade, förbannade tonåring”. Nöjd med företagsamheten, men ändå missnöjd med initiativlösheten – kan man vara både företagssam OCH initiativlös….ja, jag är ett levande bevis på det!

Trots alla negativa tankar jag just öst ur mig…..här kommer lite positivt. 

Jag har vunnit biljetter till Gothenburg Horse Show (tävlar man inte så vinner man inte, är min devis)

 Tackar så mycket för det

Förra helgen var en av de bästa jag haft, sedan Uffe blev sjuk. Fredagen lite AW med 5 kollegor på Golden Hits. Jag och 3 av dom, stängde stället kl 03. Kl. 03.15 stod vi på Donken med alla 20-25 åringar, för lite nattamat😂.

 

"House of fun" på Golden 

Lördagen var en enda lång, välbehövlig vilodag. Söndagen hade jag turen att, med hjälp av Kayo & Pier, få se härliga ”Häxorna i Eastwick”, fick även sällskap av Christer. Efteråt en otroligt trevlig middag på Lilla Hasselbacken m nämnda personer (maken till sympatiska & gulliga människor – me love!!!)

Fina, vackra människor💜

Jag känner att jag är mer ”med” i tanken, jag är inte fullt så virrig och glömsk (låååångt ifrån som tidigare dock), men läkaren säger att det är normalt.

Har en del roliga saker inplanerade framöver. Får nästan lite panik om jag INTE har det, samtidigt som jag kan få panik för ATT jag har det.
Återigen, precis som med företagssam och initiativlös – motsatsförhållanden…..

 


Pontus testade att göra Liége våfflor, och de blev sjukt goda👌

 

 

Fick med barnen ut på en promenad i solen. De opponerade sig kraftigt när jag ville ta en omväg förbi skolan, men när vi passerade över lågstadiets skolgård, fanns det inget som kunde stoppe dem från att prata i munnen på varandra om gamla minnen 😃
 
Nåväl, har fått skriva av mig igen – det funkar för mig, och det är jag tacksam för.

 

KRAMA LIVET💗


(💖och nu har klockan passerat midnatt, så ha en fin Alla Hjärtans Dag, allihop💖)

 

 

 

 

 

 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Postat av: Anonym

Publicerad 2020-02-14 19:04:42

Kram till dej

Svar: Kram
Mrs Ordinary

Postat av: https://varldenshemligastegravid.blogg.se/

Publicerad 2020-02-15 04:28:19

Den här texten berörde mig verkligen!
Tycker att det verkar som om du och U hade en fantastisk relation som klarade det tuffa slutet, och du verkar ha gjort allt en människa kan i fråga om att ”vara där”.

Svar: Tack.......& KRAM
Mrs Ordinary

Postat av: Anonym

Publicerad 2020-02-16 17:49:52

Hej igen! Läser din text flera gånger och blir berörd av det du skriver - därav mitt första inlägg ”kram till dej”. Jag är själv 50+ och canceranhörig och har det så jobbigt med mycket tankar och funderingar mm - läste att du är med i en grupp och blev lite nyfiken..får man fråga vad det är för grupp? Tittat lite på sidan cancerkompisar och tror jag såg något inlägg från/om dig där.. Krama livet är verkligen ett bra utryck! Kram Carina

Svar: Hej & tack för ditt inlägg.Ja, precis - det är cancerkompisar jag är med på. Har inte blivit "ihop-matchad" med så många, men det r ändå en skön "ventil" eftersom alla varit med om att förlora ngn i denna vidriga sjukdom. Skriver man något så vet man att de som läser det, förstår vad man menar och vad man går igenom.
KRAM
//Helena
Mrs Ordinary

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela