Rädsla är skrämmande
Precis som rubriken anger....rädsla är skrämmande....och jag upplever att jag blir mer och mer rädd - för allt!
Känner att jag måste behärska mig och verkligen anstränga mig för att inte låta rädslan ta över mitt liv.
Den visar sig på så många olika sätt, det kan vara allt från att jag är rädd för att krocka, till att huset ska börja brinna, eller att det ska hända barnen något, eller att jag själv ska krascha rent psykiskt.....det kan vara precis vad som helst....
Idag blev det så otroligt tydligt, vilket jag skriver om längre ner.
Det blev en konstig dag på något sätt.
Körde in Elin till stan på morgonen. Hon ska på 3 veckors konfirmationsläger (som arbetsledare) i Sundborn. Det var vidrigt att lämna henne på Centralen - hade sådan fruktansvärd separationsångest, det är en del av det jag skriver om här ovanför. Samma sak när Pontus åkte till jobbet vid 21-tiden. Jag vill ha mina barn nära mig HELA TIDEN. Det är en kamp för att inte säga nej hela tiden. När Elin vill sticka iväg med kompisar på kvällarna, eller sova över hos någon - så blir min spontana reaktion NEJ......måste verkligen kämpa emot oron - som är SÅ mkt starkare nu, än den någonsin varit.
När jag hade lämnat henne åkte jag vidare mot Östermalm, för en inbokad (sedan länge) massage. Såg fram emot 1 timmes avkoppling, det blev lite motsatsen. Jag gillar "behandlande" massage, är relativt smärttålig. Har iof märkt att all stress & spänning har satt sig i huden på mig, på något sätt. Ibland när Elin klappat mig på ryggen/axlarna - så har den lätta beröringen nästan gjort ont i huden.
Nu var det thaimassage i 60 minuter....smärtsamma minuter....droppen var när hon började kliva omkring på min onda rygg - då sa jag ifrån, det gjorde alldeles för ont.
Promenerade sedan från Östermalm till Södra station, där var det dags för mammografi - och återigen gjorde sig rädslan påmind. Tidigare gånger, så har jag röntgat, och sedan inte brytt mig. Denna gång är jag skitnojig för att jag ska få ett dåligt besked....
Åkte sedan hemåt....var så otroligt trött i bilen Stannade till i Farsta C och åt en salladslunch innan jag åkte vidare hemåt. Kom halvägs hem och sedan bröt jag ihop fullständigt. Måste ha framstått som ett fullständigt psycho....jag grät och skrek om vartannat, skrek allt jag orkade, till Uffe....frågade varför han lämnade mig, skrek ut min ilska över tumören, skrek ut min smärta....var helt slut när jag kom hem....
Hade tänkt lägga mig, men blev irrationell istället, städade ur kylskåpet ena sekunden, vattnade balkongblommorna nästa, plockade disk, bläddrade igenom papper....
Efter ett par timmar så satte jag mig i soffan, sedan tog det säkert bara 15 minuter innan jag toksomnade....och sov i nästen 3 timmar....
Är helt ensam hemma nu....det som jag alltid älskade, de få gånger det hände, medan Uffe levde. Nu skrämmer det mig det också....hur många ensamma dagar kvällar, har jag framför mig?
På lördag ska jag åka till Frankrike. Under Uffes sjukdomsperiod så längtade jag verkligen efter att få komma iväg, bara komma bort hemifrån - nu känner jag mig rädd....det är precis som om mitt hem är min trygghet, mina barn är min trygghet...vill inte åka hemifrån - men jag MÅSTE göra det, för annars väljer jag den "enkla" vägen, och stannar hemma...och då kommer jag att fortsätta göra det, jag kommer att isolera mig. Så jävla många jobbiga känslor i kroppen, som är så svåra att hantera.
Jobbar på detta.....
KRAMA LIVET!
