Just nu - ÅNGEST, vill hem.
Börjar skriva detta blogginlägg redan vid 18....extremt tidigt för att vara mig. Eller - snarare kanske sent - brukar ju skriva vid 4 på mornarna...men å andra sidan kanske jag avslutar det vid den tiden...
Nåväl, idag var dagen D på ngt sätt. Dagen då mitt sämre jag, förlorade mot mitt bättre (hoppas jag).
Den här resan är min 50-årspresent till mig själv (känner att jag måste rättfärdiga den för mig själv, rent ekonomiskt. Bouppteckningen är inte klar än, men den ser ju inte speciellt positiv ut - tur jag åker innan den är färdig...).
Med otroligt motstridiga känslor så åkte jag hemifrån vid 12.30....mot Skavsta.
Självklart - med min tur, hamnade jag i köer i Södertälje och söderut. Stod helt still till och från. Och lika självklart grottade jag ner mig i min egen olycka och började gråta. Det är verkligen inte några stora motgångar som får mig att bryta ihop. Det räcker m minsta lilla sak 😖
Kom fram iaf, till slut, och letade rätt på Micke & Helene. Beställde en Cesarsallad och ett glas rosé och "landade" lite. Checkade in väskan så småningom och träffade på en del andra bekanta. Ett glas rosé till och sedan bordade vi.
Gillar ju INTE att flyga och hade väldigt gärna haft Uffes hand att hålla i vid starten (och kommande landning). Nu har jag en extremt snorig man bredvid mig - hoppas jag slipper bli smittad...
Hann i princip bara komma upp i luften så var det som om ngn slog ngt hårt i huvudet på mig. Nu snackar vi inte känslan av att sticka hål på en ballong, snarare en strumpsticka i en luftballong. Såååå extremt trött.
Slumrade till en stund men när man inte ens kan fälla sätet det minsta så är det svårt att sova.
Sitter inte bredvid ngn jag känner och det är på gott och ont. Det som är bra är att jag tvingas att brottas m mina egna tankar och känslor, det som är dåligt är att jag tvingas brottas m mina egna tankar och känslor.... 😳
Längtar SÅ mkt till den dagen när jag kan vara "här och nu", leva i nuet....inte "bara vara" och i tanken konstant vara i det förgångna.
Längtar till den dagen då jag kan släppa alla ledsna tankar, sparka iväg det dåliga samvetet och bara anamma LIVET!
Det var mycket, mycket länge sedan jag gjorde det...undrar om jag någonsin gjort det fullt ut?
Kan iaf konstatera att packningsmetoden i min resväska är en total kopia av hur mitt inre känns. Fullständigt kaos med andra ord.
Känslorna åker berochdalbana och är en blandning av en längtan av att "komma bort", dåligt samvete (japp - IGEN 😱 ) för att jag ska göra ngt trevligt/kul när jag "borde" sörja, en enorm saknad och en lika enorm ensamhetskänsla.
Uffes vigselring sitter på mitt högra ringfinger. På så sätt känns det som om han är med mig trots allt. Han ville ju så innerligt att jag skulle åka.
Har en plan på att smälta ner hans ring och mina och sedan låta göra en berlock att ha i halsbandet. Har kollat runt på en del guldsmeder och hittat en som känns bra. En liten trist detalj är dock att det första mötet, där man bestämmer hur berlocken ska se ut, kostar hela 1500:-.... undra vad hela kalaset går på 😱
Ja, ja - när jag vinner miljonerna så får jag fixa det!
Har installerat mig i lägenheten nu och kämpar SÅ hårt för att inte bryta ihop fullständigt. Just nu vill jag bara packa ihop allt och åka hem direkt.
Ensamheten kom som en stor fet jävla käftsmäll - ångesten gräver in sina klor jävligt djupt just nu. Semester hade vi ju TILLSAMMANS... ALLTID❤️
Jag vet att jag KAN åka hem om jag vill, men om jag skulle vika ner mig och göra det, då skulle jag aldrig kunna göra ngt på egen hand framöver.
Jag vill ju inte vara den som drar ner stämningen så jag drar mig lite för att gå över till de andra just nu....
Känns så hemskt att uppleva sig så ensam när man har så otroligt många fina vänner - men det fanns liksom bara en Uffe. Och det är precis som om NU, fattar jag än mer hur framtiden utan honom kommer att gestalta sig 😢
Tänk om jag bara kunde ringa honom.
Älskade, älskade sonen fick ta en del av min ångest via sms, och hans svar blev:
"Du vet att det bara är att ringa om du vill prata."
Hur fin son har inte jag?
Tyvärr vågar jag inte ringa för då skulle jag bryta ihop fullständigt.
Har nog aldrig känt så stor ångest i hela mitt liv. Önskar jag hade bett läkaren om ngt ångestdämpande innan jag åkte.
Kan ju tyckas hur töntigt som helst att jag, en 50 år gammal 2-barnsmorsa, som är på en veckas solsemester - ska ha ångest för det...men så känns det just nu iaf. Få se om ett par dagar när jag "landat" lite.
Har nu suttit och druckit lite bubbel på altanen hos ngr bekanta till M & H (dom var såklart också där). Kändes lite bättre efter ett par glas vin och trevligt umgänge.
Men emellanåt känner jag mig verkligen som en betongmur m fin graffiti....så fin på utsidan - men insidan är onåbar, den syns inte. Min insida spelar liksom inte i samma liga som min utsida.
Bröt ihop totalt....när jag kom tillbaka till min lilla lgh Gråtandes pratade jag högt till Uffe och berättade hur mkt jag saknar honom och att det här ju skulle vara VÅR resa. Sedan sjönk jag riktigt lågt....genom att ringa min kloka son. Gråtandes förklarade jag att det är hemskt att känna sig så ensam. Och ja - jag tycker det är att sjunka lågt, som mamma, att ringa och snörvla i den stackars sonens öra. Klok som en bok är han iaf "Du ska iaf inte komma hem", sa han. Kände mig bättre till mods när jag pratat med honom.
Tryckt i mig en insomningstabletter och en sömntablett. Bara att hålla tummarna.
KRAMA LIVET (jag försöker verkligen😢)
