En ROLIG kväll - det ni!!
Uppfattas nog (tror jag) som om jag är relativt sorglös som person. Men det är en yta som jag är extremt vältränad i att upprätthålla - på gott och ont!
Varför ska man dra ner andra i sin "olycka", eller i sitt miserabla tillstånd. Det skulle ju inte tillföra varken dom eller mig ett dugg. Eller- det skulle inte tillföra MIG ngt, men risken är ju att jag drar ner andra och får dom att må dåligt. Sparar allt sådant (försöker iaf) tills jag träffar kuratorn.
Idag var det, vädermässigt, en näst intill perfekt dag. Riktigt varmt, men iom att det blåste hela dagen så var det så lagom. Vattnet var svalare men t.o.m en badkruka som jag klarade ändå av att ligga i länge.
När jag kom "hem" så valde jag att snabbt duscha och sedan gå och handla. Känner klumpen i halsen när jag kliver in i ensamheten (jag som ALLTID gillat att vara ensam...) så jag gick alltså och handlade o en sväng förbi bageriet, innan jag åt köpt melon & skinka.
Det var såklart en ren flykt från de tårar som såklart INTE försvann, utan lika självklart slängde sig över mig när jag kom från affären.
Lite som "dagens sammanbrott" - som absolut inte varken, går att värja sig mot, eller på ngt sätt att undvika!
Bara att låta det skölja över mig och ta den tid det tar. Pratar med Uffe samtidigt som tårarna faller. Så många frågor som aldrig får svar ❤️
Gick till M & H och förfestade innan vi gick vidare på klubb. Tack vare rosévin & fantastiska människor så hade jag faktiskt KUL - det ni, KUL!!!!
Och jätteont i fötterna när jag kom "hem"... inte van att varken stå/gå mkt i klackar eller dansa...
Åter "hemma" så..... tro det eller ej....japp - det jävla samvetet... eller är det de outtalade förväntningarna på hur man "borde" agera när ens älskade gått bort..?
Typ - jag "borde" ju inte ha kul...?
Jag "borde" ju sörja...
Trots att jag vet att Uffe finns någonstans, och han ler med hela ansiktet och jublar över att jag faktiskt hade KUL.
Han skriker "You go, girl" och gör high five med Jonas & Bullen. Det var ju precis det han pratade så mkt om under det sista halvåret ungefär. Att jag INTE skulle ge upp, utan LEVA. Han var så inspirerad av Pigge Werkelin.
Så - jag kommer fortsätta min tårfyllda envägskommunikation med Uffe, samtidigt som jag tar små, små steg mot att hitta ett givande liv, utan honom. ❤️
Otroligt tacksam för att jag har M & H här (annars hade jag inte åkt), de är fantastiska människor, och lyckopiller personifierade 😘
KRAMA LIVET ❤️
