cancerborjantillslutet.blogg.se

Min stora kärlek och mannen i mitt liv, har drabbats av det värsta - en obotlig och aggressiv hjärntumör (Glioblastom multiforma, grad 4). Denna blogg kommer att handla om mig, antagligen blir den inte så positiv, men det blir min "ventil" - i en vardag som tagit en drastisk vändning. Tillägg: Den 4/6-2019, vid klockan 16 på eftermiddagen, så somnade mitt livs kärlek in. Lugnt och stillsamt med mig och barnen närvarande. Efter 400 dagars kamp mot sjukdomen, så orkade hans kropp inte mer.

En ROLIG kväll - det ni!!

Publicerad 2019-07-11 03:08:12 i Allmänt,

Uppfattas nog (tror jag) som om jag är relativt sorglös som person. Men det är en yta som jag är extremt vältränad i att upprätthålla - på gott och ont!

Varför ska man dra ner andra i sin "olycka", eller i sitt miserabla tillstånd. Det skulle ju inte tillföra varken dom eller mig ett dugg. Eller- det skulle inte tillföra MIG ngt, men risken är ju att jag drar ner andra och får dom att må dåligt. Sparar allt sådant (försöker iaf) tills jag träffar kuratorn. 


Idag var det, vädermässigt, en näst intill perfekt dag. Riktigt varmt, men iom att det blåste hela dagen så var det så lagom. Vattnet var svalare men t.o.m en badkruka som jag klarade ändå av att ligga i länge. 

(null)

(null)
Strålade sol, 34 grader - i skuggan...

När jag kom "hem" så valde jag att snabbt duscha och sedan gå och handla. Känner klumpen i halsen när jag kliver in i ensamheten (jag som ALLTID gillat att vara ensam...) så jag gick alltså och handlade o en sväng förbi bageriet, innan jag åt köpt melon & skinka.  

Det var såklart en ren flykt från de tårar som såklart INTE försvann, utan lika självklart slängde sig över mig när jag kom från affären.  


Lite som "dagens sammanbrott" - som absolut inte varken, går att värja sig mot, eller på ngt sätt att undvika!

Bara att låta det skölja över mig och ta den tid det tar. Pratar med Uffe samtidigt som tårarna faller. Så många frågor som aldrig får svar ❤️


Gick till M & H och förfestade innan vi gick vidare på klubb. Tack vare rosévin & fantastiska människor så hade jag faktiskt KUL - det ni, KUL!!!!

Och jätteont i fötterna när jag kom "hem"...  inte van att varken stå/gå mkt i klackar eller dansa...


Åter "hemma" så..... tro det eller ej....japp - det jävla samvetet... eller är det de outtalade förväntningarna på hur man "borde" agera när ens älskade gått bort..?

Typ - jag "borde" ju inte ha kul...?

Jag "borde" ju sörja...

Trots att jag vet att Uffe finns någonstans, och han ler med hela ansiktet och jublar över att jag faktiskt hade KUL. 

Han skriker "You go, girl" och gör high five med Jonas & Bullen. Det var ju precis det han pratade så mkt om under det sista halvåret ungefär. Att jag INTE skulle ge upp, utan LEVA. Han var så inspirerad av Pigge Werkelin. 


Så - jag kommer fortsätta min tårfyllda envägskommunikation med Uffe, samtidigt som jag tar små, små steg mot att hitta ett givande liv, utan honom. ❤️


Otroligt tacksam för att jag har M & H här (annars hade jag inte åkt), de är fantastiska människor, och lyckopiller personifierade 😘



KRAMA LIVET ❤️

Kommentarer

Postat av: Caroline

Publicerad 2019-07-11 13:40:01

När det dåliga samvetet kommer över dig, försök då tänka tvärtom.
Hade du varit ledsen/ sur/ besviken om Uffe varit ute och haft en kul en kväll om det var han som blivit ensam kvar?
Nej, precis.
Du hade varit glad och unnat honom all glädje och lycka som bara varit möjligt. Om så bara för en kväll.
Att sörja har sin tid, att vara glad har sin.
Du befinner dig just nu i en (på sitt sätt) omänsklig situation.
Du valde inte, du hade ingenting att säga till om, det enda du kan göra är att acceptera situationen.
Och det är det som gör så vansinnigt ont.
Men jag lovar, det kommer bli lättare med tiden.
Kram


Svar: Det är helt sant, som du skriver - jag hade självklart unnat Uffe allt gott och jag måste jobba på att förändra mina tankar. Inte helt lätt dock...
Kram
Mrs Ordinary

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Mrs Ordinary

Gift med Ulf, som jag träffade 1988 i ett stall. Han var medryttare på en häst, jag tävlade en annan häst åt en vän, och ganska snart sa det klick. Efter 6 månader flyttade vi ihop, förlovade oss och köpte en häst. 1991 gifte vi oss, jag var nästan 22 och Uffe 28. 1998 kom sonen Pontus och 2004 dottern Elin. Hästar och ridning har jag hållit på med sedan 1975. Tävlat mestadels dressyr, även lite hoppning, men även provat på både fälttävlan och distansritt. Rider inte längre, men det gör dottern. Även sonen var aktiv i 10 år. Har ett stort intresse för matlagning, och är periodare när det kommer till bakning. Bor i en äldre tegelvilla i Tungelsta (mellan Sthlm och Nynäshamn). Arbetar på expeditionen på en låg- och mellanstadieskola. Den 4/6-2019, vid klockan 16 på eftermiddagen, så somnade mitt livs kärlek in. Lugnt och stillsamt med mig och barnen närvarande. Efter 400 dagars kamp mot sjukdomen, så orkade hans kropp inte mer.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela