Varför ser jag aldrig Uffe....?
När tankarna får fritt spelrum, så drar de iväg åt alla möjliga håll och kanter. Livet är så märkligt numera.....
Lucia har egentligen aldrig vart speciellt märkvärdigt hemma. Jag menar - om vi hade möjlighet så var ju tv:n på i bakgrunden på morgonen, så man kunde lyssna på skönsången, men för det mesta så var ju Uffe iväg och jobbade.
Självklart så har jag/vi sett barnen lussa på både dagis och i skolan, men det var flera år sedan sist.
Då är det ju väldigt konstigt, att tårarna började rinna, i bilen på väg till jobbet i morse. Jag menar, Lucia är inte, och har ju aldrig varit, något superspeciellt i familjen. Men när jag såg alla marshaller som var utplacerade i rondellerna på väg till jobbet i morse, så brast det😔
Många av funderingarna (tror jag har nämnt det tidigare) kommer ju mellan seten på gymmet - när man sitter helt "sysslolös" på något sätt.
Kom fram till att den närmaste beskrivningen av hur det känns är att man är "stympad" (inte för att jag rent fysiskt är det, så egentligen vet jag väl inte vad jag talar om...men "känslan"...ja - ni fattar). Som om en del av mig är borta, och det enda man har kvar är de konstanta fantomsmärtorna.
Det är något som saknas, och som aldrig kommer att kunna ersättas, och det är något som jag ska lära mig att leva med.
Tänker tillbaka på hans sjukdomstid - jag fattar inte hur jag stod på benen, att jag inte bara föll ihop som en våt fläck på golvet.
Vi, som är närstående till de cancersjuka är fan supermänniskor, vi är utrustade med en reservkraft som är utom-mänsklig!!!
På något sätt kopplades auto-piloten in under sjukdomsperioden, men nu när han är borta, och man ska tänka på sig själv - då är den där reservkraften som bortblåst.....eller kanske har jag förbrukat den.....
En annan sak som är så himla konstig....
Alla dessa fantastiska människor, vänner, släkt, som gått bort - ibland så ser jag dom. Nä, inte i mitt "huvud", utan jag kan tycka mig se dem...i en förbipasserande bil, i en folkmassa, i kön i affären etc.
Kan fortfarande tycka mig se pappa, fast det är flera år sedan han somnade in. Även vänners ansikten, dyker upp när man minst anar det.
Men ALDRIG att jag ser Uffe. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Kan ju verkligen längta efter den där känslan av att "se" honom....som om allt var som "vanligt", samtidigt som det skulle bli en kortvarig glädje att tycka mig se honom - då jag är fullt medveten om att det bara skulle vara en synvilla.....men....
I tisdags blev barnen och jag bjudna på ett alldeles, alldeles underbart julbord på Rökeriet på Fjäderholmarna. Så otroligt mycket gott, tänk om man bara hade ORKAT smaka av allt.....
Tur med vädret får man ju säga att vi hade också. Dagen innan kom det ju snö, så det var vitt ute och -2 grader - vackert. Så allt som händer är ju inte dåligt, även om det dåliga tenderar att vara det som bosätter sig i tankarna😣.
En annan bra sak - jag har tränat mån, tis, tor, fre denna vecka - NÖJD!!💪
Saker att ta tag i:
Golvvärmen på övervåningen, som har ballat ur....kallt på kvällarna, rörmokaren gjorde vissa justeringar när han var här....men tyvärr inte varmare i golven för det. Hoppas det inte smäller till och blir många minusgrader😩
Snörasskydd & skorstenshuv - på G
Nytt badkar (ALDRIG mer köpa badkar m bubbelfunktion...det är typ 17 år gammalt, knappt bubblat i det alls...men måste ändå rengöras regelbundet, och nu har flera slangar börjat läcka som såll😡) inkl. rördragning - på G
.....och så en massa andra småsaker....får ta det lite som det kommer.
Är iaf klar med julklapparna....Blir knappast någon jättehög under julgranen i år...
KRAMA LIVET💜
