cancerborjantillslutet.blogg.se

Min stora kärlek och mannen i mitt liv, har drabbats av det värsta - en obotlig och aggressiv hjärntumör (Glioblastom multiforma, grad 4). Denna blogg kommer att handla om mig, antagligen blir den inte så positiv, men det blir min "ventil" - i en vardag som tagit en drastisk vändning. Tillägg: Den 4/6-2019, vid klockan 16 på eftermiddagen, så somnade mitt livs kärlek in. Lugnt och stillsamt med mig och barnen närvarande. Efter 400 dagars kamp mot sjukdomen, så orkade hans kropp inte mer.

ETT HALVÅR av tomhet

Publicerad 2019-12-04 23:17:00 i Allmänt,

6 månader…..ett HALVT ÅR……känns helt ofattbart….dels att det har hänt, dels att det har gått så lång tid…..
Vi skulle ju bli gamla tillsammans, Uffe och jag, det hade vi ju kommit överens om. Vi skulle sitta där på hemmet och bläddra i fotoalbum och minnas tillbaka. Jag vet att när vi såg äldre par "på stan" som gick och höll varandra i handen, så sa vi att det skulle vi också göra, vi skulle alltid hålla varandra i handen💗
Nu är det alltså 6 månader sedan jag blev ä n k a…..bara ordet känns på något sätt reserverat för gamla människor. 
Vet ni – när man fyller i blanketter och rubriken ”civilstånd” finns med – då finna aldrig ordet ”änka” med…..Hur ska jag kategorisera mig i det läget?
Singel finns som alternativ, men det känns bara jättekonstigt, jag är ju inte singel, inte i mina egna ögon iaf.

För exakt 6 månader sedan var Uffe och jag på KS. Han skulle göra en punktion på ena lungan, för att kunna göra en biopsi på en fläck, som läkarna misstänkte kunde vara cancerogen. Eftersom hans hjärntumör inte gav metastaser, så skulle det alltså vara ytterligare en form av cancer. Jag vet att vi pratade en hel del om hur mycket otur man egentligen kunde ha…..
Nu visade det sig att en röntgen som gjordes i direkt anslutning till punktionen, visade att fläcken krympt så mkt att det inte gick att göra undersökningen, och vi var glada när vi lämnade sjukhuset. En cancertumör krymper ju inte av sig själv, alltså var det inte lungcancer.

Saknaden är enorm, men börjar bli hanterbar. Tårarna kommer, men inte lika ofta. Den senaste tiden har Uffe funnits extremt mycket i mina tankar, när jag är på gymmet, av ngn anledning. Vet inte om det beror på att mellan seten, när jag vilar, så finns det liksom inget att göra och då vandrar tankarna iväg. Vi tränade ju en del tillsammans när det gavs möjlighet.

Igår var det en riktigt härlig em/kväll. Jag bakade och BÅDA barnen hängde i köket med mig och vi hade så himla mysigt. Julmusiken var på, vi nallade av bakverken, pratade och skrattade massor. Senare så tittade vi på ”His dark materials” tillsammans, vi har alla fastnat för den serien.
Mina underbara ungar💗

Självklart ser Murphy till att vara närvarande…..just som man tror att han har gett upp, så klipper han till med en rak höger.
Golvvärmesystemet på övervåningen funkar inte som det ska, och det är kallt. Elementen i källaren är varma och sköna, men på övervåningen fryser vi…..
I morgon kommer rörkillen och ska kika på det, och på lite annat. Hoppas han kan fixa det, för om det blir riktigt kallt ute vill jag inte tänka på hur kallt det blir på övervåningen…

Nu ser jag fram emot kommande söndags Adventskaffe. Ska bli kul att få träffa en massa vänner. 2016 bakade jag 47 olika sorter, men mitt intresse för att baka har minskat ordentligt tyvärr. Mitt intresse för att göra något alls har minskat. Känner att jag måste bli bättre på att disciplinera mig själv, viker ner mig lite för ofta.

Såhär har veckan sett ut hittills:

Träning, hittills har det blivit söndag, måndag, tisdag, onsdag. Torsdag, lördag & söndag blir det inget, men kanske fredag......
 
Svinkallt på läktaren i måndags, men Elin var duktig, även om hon var missnöjd själv.
 
Kattbesök😄
 
 
Saffransdrömmar & lätt misslyckade hallongrottor
 
Dumlekakor....de till vänster åkte i soporna, de lossnade inte från formarna😡. De till höger är försök nr 2.....ganska mkt smör i och det märks😂, men attans så goda de blev👌.
 
Känner att jag bara måste få skriva att jag är så evinnerligt tacksam för de vänner som finns kvar i mitt liv. En del har försvunnit på vägen, och jag har förstått att det inte är helt ovanligt när något sånt här händer, icke desto mindre är det otroligt tråkigt. Vänner är ju bland det viktigaste man har. Men, som sagt, tacksam för de som orkat stå ut med att jag inte klarat av att upprätthålla kontakten. De har sett till att ha kontakt med mig, trots att jag ibland inte varit världsmästare i att återkoppla, men jag lovar- jag har verkligen försökt att inte missa att svara på mail/sms/tfnsamtal.
Ni är SÅ bra - kram på er💗
 
Nu kommer en emotionellt jobbig månad, men jag har lite roliga saker inbokade, måste ha saker att se fram emot den här årstiden!
 

KRAMA LIVET💜

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela