Ingen bra dag alls
Idag blev det en riktigt USEL dag....
När man tycker man gör sitt bästa, man tycker man sköter sitt jobb, man tycker man har en extremt hög arbetsmoral, man upprätthåller en hög servicenivå, man håller deadlines, man gör det där lilla extra - i mitt fall månar jag extremt mycket gällande personalvård, personalen är det viktigaste som finns i min värld - försöker fixa med AW, ha koll på de som fyller jämt och se till att de får blommor, semlor på semledagen, påskgodis, julklappar, julfester, åker och hämtar blommor, beställer tårtor, hämtar tårtor mm mm
.......men det räcker helt enkelt inte till...man är hela tiden steget efter och lite sämre 😔
Kämpade med tårarna på mitt arbetsrum, men insåg att det inte funkade så jag gick ut och stängde dörren, satte mig i bilen och började åka hemåt. Jag kom inte långt innan jag bröt ihop fullständigt. Tänk vad ord kan ställa till med 😔.
Hade antagligen kunnat bita ihop och vara "tuffare" om livet hade sett annorlunda ut, men jag "fungerar" inte som vanligt just nu.
När jag kom hem ringde jag till Uffe, mitt stora stöd i livet, för att få "prata av" mig. Känns hemskt att behöva belasta honom med sådant, men, i glädje eller motgång - det är ju honom jag vill prata med. Och jag har ingen aning om hur länge till jag har honom att prata med....
Vem ska jag prata med sedan....? Vem orkar lyssna...? Det finns ju ingen som känner mig och min bakgrund så väl...som förstår....som jag kan bolla allt med....som kommer med så goda råd....😥
Tror de flesta inte märker så mycket på mig, på hur jag agerar dagligen, hur jag har det egentligen. Och jag förstår verkligen det, det kan nog uppfattas som om allt är "som vanligt" - men man orkar inte att gå omkring och vara ledsen och uppgiven hela tiden. För även om min man kommer att dö alldeles för tidigt i denna fullständigt skoningslösa, vidriga sjukdom - så ska ju jag och barnen fortsätta att leva, både nu, och sedan.
Tror inte folk förstår hur nära ytan alla känslor ligger just nu, och det fattar jag ju att det inte GÅR att förstå, om man inte varit i situationen själv. Jag väljer ju dessutom vilken "fasad" jag vill upprätthålla och vilken sida av mig jag vill att folk ska se.
Det är ju dels allt med sjukdomen, men man ska ju även sköta ett jobb (även om jag bevisligen inte gör det så bra 😡), sedan är det ju det konstant dåliga samvetet att inte räcka till för ffa dottern (tänk om jag, genom att inte alltid finnas "här och nu" för henne, ställer till det i hur hon kommer att må framöver?😥), och ovanpå det alla dessa "småsaker" som egentligen inte är något ovanligt, sådant som alla råkar ut för - men som ibland känns som oöverstigliga hinder - och det är lite för mycket "småsaker"....
Efter att par timmar, hade jag samlat ihop mig lite, och åkte till sjukhuset.
Uffe hade besök av Eva och Magnus, barndomskompisar till honom, det var kul att se dem igen, det var ett tag sedan sist. Uffe hade inte heller någon bra dag, han mådde inget vidare så det blev ett kort besök inne hos honom. När han inte orkade längre gick vi ut till anhörigrummet och satt och pratade ett tag, det kändes skönt att "prata av" sig lite.
Åkte sedan hemåt. Skrev ett mail till en kollega, och fick ett sådant otroligt fint svar att det kom tårar i ögonen - det var precis vad jag behövde. Orkar dock inte med att gå till jobbet i morgon, det funkar inte just nu, får se hur jag mår efter helgen.
Sådana här dagar så är känslorna verkligen som en bergochdal bana i kroppen. Det är verkligen som den berömda bägaren, som rinner över.....den där droppen - den innehåller så otroligt många uppbyggda känslor när den väl rinner över....
Det är även sådana här dagar som jag känner en sådan enorm tacksamhet över mina underbara barn, utan dom vore jag bara en liten våt fläck just nu. Det är dom som håller mig uppe, men det gör så ont att de ska behöva genomlida detta, med vetskapen om att den kommer att bli mycket värre, innan det förhoppningsvis blir bättre igen.
Vad skulle jag göra utan dessa underbara ungar?
CANCER - GO FUCK YOURSELF!
