Samvetet gnager....men han ville inte leva
Vartefter dagarna går så gnager det mer och mer i mitt samvete. När läkaren till att börja med, efter att Uffe legat på hospicet i ca 1 månad, sa att sjukdomen framskred sakta så höll jag på att få fullständig panik.
Från att vi trodde att han skulle avlida under våren, så verkade det plötsligt som om han skulle överleva sommaren, så tolkade jag läkarens ord.
Och, som jag skrev, jag fick panik - panik över det faktum att jag ju hade betalat bokningsavgiften på en resa. Uffe tjatade ju på att jag skulle hitta på ngt under sommaren. Han kände mig väl och visste att jag skulle bli sittandes inom husets 4 väggar annars.
Och till slut blev det så att jag faktiskt började se resan som ljuset i tunneln, kände ett fruktansvärt stort behov av att ha ngt att se fram emot, att få bara sticka iväg....bort....långt bort....
Så kändes det plötsligt som om allt det togs ifrån mig, det blev svart, ljuset i tunneln bleknade bort. Jag såg plötsligt framför mig ytterligare en sommar på sjukhus....förra sommaren tillbringades på Karlolinska, och nu skulle jag alltså få tillbringa denna sommar, timme ut och timme in, på Handens sjukhus.
Det blir totalkaos i ens inre, eller snarare i MITT inre (kan ju inte prata för andra). Å ena sidan paniken över att blir "fastlåst" på sjukhuset varje dag hela sommaren (och jag går alltid ner i svackor på höstarna...så jag behöver verkligen sommaren), å andra sidan det dåliga samvetet över att hoppas på att U skulle få somna in, inom kort.
Vi hade ju pratat om allt, han ville inte leva längre, han blev sjukare och sjukare, i viss mån personlighetsförändrad och ofta väldigt förvirrad, och den förvirringen tilltog ordentligt de sista veckorna. Han sa väldigt konstig saker och blev väldigt arg och irriterad när jag inte förstod vad han menade. Jag försökte påminna mig om att det inte var min man som sa alla dessa konstiga saker, utan att det var tumören som pratade med mig.
Det är en helt hemsk känsla att vilja önska livet ur sin älskade, och det var delvis en egoistisk önskan från min sida - jag visste inte om jag skulle klara av en hel sommar instängd på sjukhuset med en man som bara blev sämre, mer och mer förvirrad, och högst sannolikt så skulle han till slut inte ens känna igen mig. Men å andra sidan vill man ju ha personen man älskar kvar i livet så länge som möjligt....men inte till vilket pris som helst....och han var ju inte längre samma person....
Han ville INTE bli ett "kolli". Jag tror och hoppas att han fick somna in så som han önskade, vi var där, och trots att han hade jobbigt med andningen så upplevde jag att han var lugn på slutet, och smärtfri. Han hade ju morfinpump som även var "laddad" med lugnande, den gav en kontinuerlig dos 24 tim/dygn. De sista timmarna satt jag och "sköt in" extra var 20:e minut, oftare kunde man inte göra det, för att minimera eventuell smärta/oro
Icke desto mindre så gnager samvetet över att jag faktiskt VILLE att han skulle somna in....😢
Men är jag egentligen lättad nu då det hänt? Jag vet inte...såklart är det mindre oro över hur han mår och har det, jag slipper ju vara på helspänn för att han eller sköterskorna ska ringa, vilken tid på dygnet som helst, jag slipper leva i ovisshet om hur sjukdomen ska utvecklas, slipper sitta i timmar på sjukhuset - vilket var trevligt när han inte var förvirrad och var vaken - ofta var han lite virrig och kunde sova timmar i sträck. Så det är ju såklart en hel del som är bättre. Men jag känner mig ju inte lugnare för det. Den inre stressen har bara ändrat karaktär, och den är ständigt närvarande. Förhoppningsvis tonar den ut när begravning, bouppteckning och askspridning är över.
I övrigt så har dagen varit både uppåt och nedåt. Klev upp vid 6 för att köra Elin då hon skulle göra försök nr 2 med teoriprovet för moppe.
Medan hon skrev provet så lyckades jag få tag på banken som U hade på firman. De fixade en inloggning åt mig - måste ju försöka få liite koll på saker och ting...
Denna gång fixade Elin det 👌💗...och min spontana reaktion var att skriva ett sms till Uffe och berätta...det blir som en käftsmäll...påminnelsen om att jag ändå inte skulle få något svar😥
Både hon och jag blev glada såklart, och på hemvägen så såg hon fram emot att ta moppen till sommarjobbet (som hon började i måndags). Glädjen byttes dock till besvikelse när det visade sig vara punka på bakdäcket😢.
Jag körde henne till jobbet och sedan åkte jag och tränade. Efter det mötte jag upp med Uffes riggingkollega Danny över en lunch. Det var trevligt att sitta och snacka lite skit😊. Svängde förbi Anette innan jag åkte hem och pratade lite.
Sedan blev det ett samtal med begravningsbyrån i bilen på vägen hem. Stannade till i Västerhaninge C och gick in på blomsteraffären för att kolla om de gör kistdekorationer och kransar, vilket de gör - dessutom, som jag trodde, till ett bättre pris än de som Fonus erbjuder.
Så jag beställde kistdekoration & krans - ska tillbaka i morgon och ta detaljerna, för jag ville prata med barnen ordentligt om vad dom tycker också.
Sedan var det bara att dyka ner i pappershögen igen....det kommer ju nya papper varje dag känns det som - som behöver åtgärdas. Får nästan panik av dels papper....och dels att det aldrig blir ordning och reda här hemma...
Har rensat ur det mesta av Uffes kläder. Elin går omkring i hans favorit t-shirts💜 - så dom finns kvar såklart. Blir lika förvånad & påmind, varje gång jag öppnar garderoben och inser att den övre delen är tom....
Snälla grannar körde iväg till tippen och slängde allt skräp jag lastade på släpet igår - skönt att bli av med det.
På onsdag blir det bouppteckning, och som om jag inte har "pappersarbete" nog, så var de vänliga att tillhandahålla en liten lista....jag brukar gilla listor, men här vill jag nog trycka på en "ogilla" knapp.
CANCER - GO FUCK YOURSELF!
